Bolt

Var finns egentligen den ökande efterfrågan av animerad film? Jag ser det inte, ingen annan ser det, men Hollywoodstudios ser det. Med ett och annat undantag, förstås. Hayao Miyazakis “Spirited Away” är ett undantagsfall, eftersom den inrymmer både moraliska frågeställningar, sociala kommentarer, men och andra sidan också en underhållande historia personer i alla åldrar kan uppskatta. Animerad barnfilm ska inte nödvändigtvis behandla tunga saker utan kan med teknisk briljans och stor portion humor och på så vis underhålla.
Av ovanstående kriterier uppfyller “Bolt” inte en enda. Den innehåller snarare allt jag föraktar. Den är slarvigt animerad, hur det är möjligt att sex år efter “Hitta Nemo”, ett teknikens mästerverk, skapa något så fult är ett mysterium. Färgskaran är torr, både djur och människor är plastiga och historien om tv-stjärnan, hunden, Bolt som tror att han befinner sig i en post-apokalyptisk värld där farorna hotar är visserligen fånig, men inget egentligt problem. Problematiken är istället att filmens marknadsförs som en komedi, vilket såklart inte är fallet. En banal historia går att köpa om det är underhållande, men då så icke är fallet, är det då en komedi man ser?

Den enda behållning filmen bringade var ett par meta-scener i inledningen som kommenterade Hollywoods brist på fantasi, vilket blir extra komiskt i en fantasilös film, även om det med största sannolikhet inte var reaktionen skaparna väntat sig.