Adulthood

Förtexterna pulserar i takt med hjärtslag och övergår till en fragmentarisk sammanfattning av det som försiggick i “Kidulthood”. Sex år senare och Sam (Noel Clarke) har avtjänat sitt fängelsestraff för mordet på Trife, som blev den förödande epilogen i föregångaren. Sam hinner inte ens promenera hem innan han utsätts för mordförsök och det går upp för honom att många på utsidan vill hämnas. Inget fängelsestraff kan betala för synder när det förflutna hinner ikapp. Han ställs inför omtentamen efter examinationen från livets hårda skola. Sam drar Pumajackans luva över huvudet och beger sig åter till Londons bakgator för att sluta fred med hämnarna, innan någon gör Trife sällskap på kyrkogården.
Noel Clark har skrivit, regisserat och satt sig själv i huvudrollen. Det London han konstruerat är en ankdamm av kriminella tonåringar som talar obegriplig slang och tar fram vapen lika ofta som andra rotar fram sitt busskort. Välregisserat på så sätt att karaktärerna i de olika sidohistorierna är välsynkroniserade och verkligen låter och ser ut som att de hör hemma i den miljö som målas upp. Men utöver de lustiga replikerna är det en tradig berättelse, oerhört förutsägbar för den som tidigare sett en film om värstingen som släpps ut ur fängelset och försöker leva lagligt mot alla odds.

Jag vet inte vad det är med engelsk film, men sedan Guy Ritchie och hans cockneygangsters gjorde succé verkar alla moderna britflicks lida av stilistiska komplex. Även så här. Den smutsiga berättelsen är i ständig konflikt med det överpolerade yttre, och jag kommer att tänka på Aronofsky och debatten om stil och substans som följde efter “Requiem for a Dream”. Men där Aronofsky skriver intressanta manus och är en närmast visuell virtuos, försöker Noel Clarke istället dölja manusets brister med fullständigt omotiverad användning av splitscreens varvat med altererande rapidklippning. Kanske hade man hoppats att den smaklösa bildepilepsin skulle distrahera oss från filmens skavanker, men istället blir det den feta röda tuschpennan som understryker fiaskot.

Coming of age-film om folk som inte kan eller vill växa upp, en huvudperson som plågas mer av hotet mot familjen än samvetet… Nyckeln till lyckad skildring av tonårsliv och övergången till bli vuxen är realism, men hur ska man på fullaste allvar kunna relatera eller tro på ett London som är spelplats för en enda lång outhärdlig grimevideo? Om “Adulthood” handlar om att växa upp borde Noel Clarke kanske lära sin egen läxa och återvända till filmskolan.