Sherrybaby

Det brukar inte vara utan anledning som en film tar hem priset för “bästa film” under Stockholms Filmfestival. Att “Sherrybaby” blev årets vinnare känns dock fruktansvärt märkligt. Någon jättedålig film är det kanske inte, men det har funnits gott om filmer under årets festival som “Sherrybaby” inte ens kan mäta sig med.
När Sherry var 16 år födde hon ett barn, Alexis. Inte långt därefter lämnade Sherrys man, Sherry och deras nyfödda dotter. Ytterligare en tid därefter fick Sherry ett fängelsestraff på tre år, på grund av hennes drogmissbruk. “Sherrybaby” tar sin början, vid ögonblicket då Sherry har avtjänat sitt straff och ska börja om sitt liv på nytt.

En film som behandlar droger och drogproblem kan göras på en rad olika sätt. “Sherrybaby” har valt att ta ämnet på allvar, och göra en seriös skildring av vad drogerna kan ha för inverkan på människan och hur svårt det är att sluta när man en gång väl har börjat. Tyvärr väljer man samtidigt att fokusera på så mycket annat än själva drogerna, och ibland känns det som att man hellre väljer att lägga fokus vid Maggie Gyllenhaals bröst än vid det som egentligen ska vara det centrala i filmen.

Trots en del brister i övrigt, så ska Maggie Gyllenhaal ha all heder för sin insats i filmen. Det är tack vare henne som det trots allt blir en realistisk skildring av hur svårt ett liv fyllt av drogproblem kan vara. Hon kanske inte gör sitt livs bästa insats, men tar sig an en relativt svår roll och för liv till sin karaktär på ett mycket skickligt sätt. Som skådespelare gör hon en lysande insats, men trots det förblir hennes karaktär, Sherry, en ganska abstrakt person som vi aldrig kommer speciellt nära. Men “Sherrybaby” försöker ändå att beröra sin publik, vilket tyvärr inte fungerar speciellt bra. Något större medlidande eller någon större sympati, känner man inte för karaktärerna i filmen, och där någonstans faller en stor del av tanken bakom allt. Filmen lyckas visserligen förmedla ett budskap om att droger inte är bra, och vilka enorma problem det kan ställa till med. Men hur många gånger har vi inte hört det förut?

Trots allt är “Sherrybaby” en lite positiv överraskning för mig som inte hade några som helst förväntningar innan. Och i grunden finns det en del intressanta tankar bakom filmen, som gärna hade fått komma fram och ta ännu mer plats. Tyvärr försöker man ibland undvika att lägga allt för stor vikt vid drogproblemen, och tappar då fokus från det huvudsakliga ämnet, och resultatet blir en sämre version av filmen “Monster”. Jag får fundera vidare på hur jurryn bakom Stockholms filmfestival tänkte när de utsåg “Sherrybaby” till “Bästa film 2006”.