Änglar och demoner

Det var ingen nådig kritik som riktades mot filmatiseringen av Dan Browns bok “Da Vinci-koden” då den gick upp på bio. Trots det blev filmen en kassasuccé vilket naturligtvis banade väg för att filmatisera fler av Browns böcker. Särskilt lyhörda på den kritik man fick för “Da Vinci-koden” har man dock inte varit. När vi nu sitter här två år efter att föregångaren gick upp på bio är det exakt samma brister vi ser och det är inte mycket som har förbättrats – om ens något.
Likt sist är det Tom Hanks som får axla huvudrollen som professor Robert Langdon. Denna gång är det Vatikanstaten som behöver hans hjälp då de finner tydliga tecken på att det mytomspunna gamla sällskapet Illuminati fortfarande existerar. Indicierna pekar tydligt mot att sällskapet hotar att spränga hela Vatikanstaten och Langdons uppgift blir att leta rätt på förövarna och den bomb de ska ha placerat någonstans i staden.

Det är svårt att klaga på en film som är närmare 2,5 timmar lång för att den har nonchalerat mycket av de vitala delarna i bokförlagan. I “Änglar och demoners” fall är det dock en annan femma. Här handlar det nämligen inte om att man borde ha kastat in allt som var med i boken och förlängt filmen med ytterligare 1,5 timme, utan snarare om att man har gjort oerhört mycket felprioriteringar i adapteringen. Samtidigt som det känns som att många mycket centrala element har försvunnit så har andra delar gjorts förvånansvärt utdragna och kärnlösa.

Detta bidrar också till att “Änglar och demoner”, precis likt “Da Vinci-koden”, aldrig blir särskilt spännande. De segment som i boken var fängslande, består i filmen antingen av tafatta actionscener eller av scener där Langdons klipskhet snarast tar sig i uttryck genom att han ser pilar som de ska följa i “skattjakten”. Att Tom Hanks inte heller denna gång gör någon större rollprestation bidrar även det till att Robert Langdon förblir en ganska anonym och svårbegriplig karaktär. Och i kombination med att mycket information har gått bort i adapteringen från bok till film känns många beslut (som kändes logiska i boken) helt irrationella i filmen.

I grund och botten spelar det nog ingen större roll huruvida man har läst boken eller inte, för som film betraktad är “Änglar och demoner” inte bra. Det ligger mycket pengar bakom projektet, vilket syns, tyvärr ligger det inte lika mycket hjärta bakom det. Ifall boken “Änglar och demoner” hade varit en cd-skiva så är filmen bara en singel. Hade boken varit en hamburgare så är filmen bara salladen. Det är en mycket avskalad version vi får se, och det bästa är nog att låta minnet från boken ligga kvar i hjärnbalken, man får absolut inte ut något mer av att se filmen.