Star Trek

Om början av 2000-talets definierades av oinspirerade nyinspelningar är det rebooten som dominerar nästa decennium. Här bortser man från numrering och kallar filmen kort och gott “Star Trek” – en vågad nystart och omstöpning av den vetenskapliga fiktionens heliga Graal. Under tidens gång har trekkers pendlat mellan skepp och besättningar som de vore bortadopterade kärleksbarn, men i J.J. Abrams famn breddas tilltalet bortom konventkön.
Berättelsen för samman besättningen på Enterprise och skildrar begynnelsen, som redan tidigt finner starkt motstånd när arbetarskurken Nero (Bana) förgör planeten Vulcan. Han är en vilseledd galning som tagit efter Tysons skönhetsideal med tribaltatuerat ansikte, kommen från framtiden för att hämnas ett folkmord som än inte ägt rum. Vendettan utkämpas med tidsresor bland svarta hål och påminner inte så lite om senare vändorna i Abrams “Lost”. De gemensamma nämnarna upphör inte vid astronomiska fenomen, då även hantverket reinkarnerar typsnittet från teveseriens logotyp, liksom det bekanta ekot av kompositören Michael Giacchinos melodramatiska stråkar.

Trots att sällskapet ofta färdas över ljusets hastighet har Abrams bemödat sig att stanna upp och brodera sitt universum med säregna detaljer. Rikedomen sträcker sig från interaktiva barmenyer till avancerade vattentanksystem och läckande ventiler. Den omsorgsfulla scenografin pulserar, blandar 60-talskitsch med Art Deco. Framförallt ser alla apparater och kulisser funktionella ut, som om karaktärerna faktiskt kan gå fram och aktivera alla små knappar, vilket skänker en otrolig trovärdighet.

“Star Trek” har förblivit populärt varumärke sedan Shatner och ursprungliga 60-talsserien. Trenderna till trots är detta en helomvändning, som med främmande tonläge vågar omdefiniera mytologin och uppdatera den för ett nytt årtusende. Karaktärernas språk är förankrade mer i verkligheten än Shakespearemonologerna som präglat senare tv-serierna. Borta är trekamerainställningarna och såpoperaestetiken som ersatts av mycket rörligare – ofta handhållen – kamera, som förhåller sig väl till stora duken med experimentella oblika vinklar och åkningar i till synes oändliga cirkulerande mönster som skapar ett otroligt visuellt flyt. Denna modernisering är mestadels träffsäker, men roliga timmen rodnar med Simon Pegg som pinsam comic relief.

“Star Trek” är en licens som kommer med dammigt bagage och skelett i garderoben. Det är svårt att föreställa sig hur denna extrema makeover kommer tas emot, då Abrams rebelliskt pekat ut sig själv som mer av ett “Star Wars”-fan. Han har helt enkelt använt sitt starka namn, raggat ett 150-tal miljoner dollar, tagit Spock längs örsnibbarna och skakat fram ett spännande äventyr för average Joe. Attityden skiner igenom, för liksom unga Kirk är filmen ett våghalsigt projekt där man vågat konstruera något kolossalt som ändå lämnas ofullbordat. För det skiner genom att det här är blott en tegelsten i muren, första kapitlet i sagan – ett pilotavsnitt för biograferna.

Filmen ska åtnjutas likt nöjesfält. Precis som Gröna Lund eller Liseberg är det ett sommarevenemang man njuter liksom nöjer nöjer sig med en gång per sommar. Det må vara tveksamt om denna installation får jocksen att slänga från sig fotbollarna och snickra ihop klingonmasker, men “Star Trek” är en befriande och svulstig attraktion som har all chans att släcka solen och bli sommarens definitiva storfilm.