När man är i Rom

Romantiska komedier har en tendens att svepas med i alltför glättiga och hoppfulla visioner om kärlekens kraft som den ultimata ingrediensen i var människas liv. Det är inget fel i att tro på den rätta, men lite mer nyans hade inte skadat.
“När man är i Rom” är ytterligare ett bidrag till den växande högen av onödiga kärleksfilmer och lider av samma trista syndrom som sina släktingar, nämligen är att den för löjlig, för uppenbar och för jävla dum, om jag får ursäkta min franska. Det största problemet med “När man är i Rom”, som så många andra i genren, är att regissören Mark Steven Johnson inte angriper det huvudsakliga ämnet kärlek på ett seriöst och roligt sätt, utan gör istället narr av hela konceptet genom att ständigt envisas med att förlöjliga hela filmen med bleka skämt och töntigt narrativ. Idétorkan hos Johnson lyser igenom så starkt att den bländar mig och istället för att lyfta upp egna visioner kalkerar han lyckade kärlekskomedier som “Den där Mary” bland många andra.

Huvudpersonen Beth, spelad av Kristen Bell, är i Rom för sin systers bröllop. Hon har givetvis kärlekstrassel och längtar efter ett seriöst och vettigt förhållande. På bröllopet träffar hon charmtrollet Nick och samtycke uppstår. Missförstånd uppstår och hon går tomhänt därifrån. På vägen hinner hon beklaga sig framför en önskebrunn, och i ren desperation tar hon med sig ett flertal mynt från brunnen och det resulterar i att ägarna till dessa mynt drabbas av kärlekens käftsmällar och blir förälskade i henne.

Alla de här personerna som blir kära i Beth är kompletta idioter och deras överdrivna personligheter är bara ytterligare en pinsamhet i protokollet. Tänkta att fungera som en humoristisk injektion blir dessa herrar bara påfrestande och tillför ingenting till filmens redan usla handling. Redan i inledningen vet man vem som kommer att bli Beths kärleksintresse, och det är så förutsägbart att hädanefter när man slår upp det ordet så kommer “När man är i Rom” att stå som synonym. Lägg därtill önskebrunnar, torr slapstickhumor, fler karikatyriska biroller och en Kristen Bell som helt saknar komisk tajming så blir den här ursäkten till romantisk komedi en outhärdlig pina att bevittna.