This Is It

Hur recenserar man sammanfogat material från repetitioner av vad som skulle bli Michael Jacksons storslagna comeback samt ett nytt kapitel i banbrytande arenaframträdanden? Det gör man inte. Det går inte, eller rättare sagt det finns egentligen ingen större poäng att försöka göra det. Att ha en åsikt om filmen oavsett om man tycker den är bra eller dåligt är naturligtvis välkommet. Men utan en liten siffra på slutet.
Det finns flera aspekter att väga in gällande “This Is It”. En aspekt är att den skulle ge fansen en glimt av vad som skulle komma skall samt en nyanserad minnesbild än de som kablades ut via massmedia över hela världen dagarna efter popstjärnans hastiga död. En annan aspekt är naturligtvis pengar. Att säga att filmen är välgörenhetsprojekt och endast i goodwill-syfte är en ren lögn. Pengar styr och Michael Jacksons liv har inte varit något undantag från detta. Snarare tvärtom under de sista åren.

Att se honom på scenen igen är en mycket blandad känsla. Stundtals ser han plågad ut. Rösten krånglar och vill inte alls vara med. Han sparar naturligtvis på både rösten och krafterna. Men ändå. Michael är äldre än någonsin och åren har tagit ut sin rätt. Att mannen ifråga fortfarande är kapabel till att leverera små stunder av eufori råder det dock ingen större tvekan om.

Filmen handlar om förberedelserna i London. Inget mer. Inga tårfyllda avskedsberättelser, inget snaskigt “bakom kulisserna” om stjärnans omsusade privatliv. Musik, dans och hur man syr ihop en produktion som skulle bryta gränser, en hitkavalkad i halvform utan någon professionell touch från en armada av kameramän i full stridsmundering.

Kalla det en grovt ofärdig dokumentär i musik och dans-form, kalla det en historia över ett spektakel som hastigt kom av sig. Eller en älskad avliden mans arv till eftervärlden. Är man ett fan går det rysningar längs med kroppen när man hör Michael sjunga tonerna till den låt man alltid man själv stått och mimat till framför spegeln. För en annan uteblir rysningen och du kanske funderar över varför du sitter i biosalongen från första början. Det är en helt rättfärdigad och helt logisk känsla. Slutet uteblir, det är ingen uppladdning innan den exploderande finalen. Vi vet slutet innan filmen börjar och det är det superstjärneskimmer som omger Michael Jackson som gör detta fullt möjligt. Han var den sista i sin sort i modern tid. Trots att han inte regerat på listorna på länge. Trots alla skandaler. Michael Jackson kommer alltid vara Michael Jackson även i sin död.

Det sista audiovisuella dokumentet över mannen som blev kungen av pop med en hel värld kommer inte besvara någon av dina frågor. Inte en enda faktiskt. Eller jo, att det hade blivit en storslagen show i O2 Arena råder det ingen tvekan om. Hade Michael Jackson klarat av 50 konserter? Ingen kommer någonsin att få reda på sanningen. Och det är kanske lika bra.

Hur sammanfattar man det på enkelt sätt. “This Is It” är något av det mest bisarra som faktiskt gått upp på bio. Det betyder inte att det är dåligt. Inte alls faktiskt. Men det beror på ditt förhållande med Michael Jackson. Man får vara skeptisk. Det är bara mänskligt.

Jag är ett fan – kommer alltid att vara ett stort sådant och står för det. Men jag står även för att jag inte vet om jag faktiskt tycker att “This Is It” är en så magisk stund som många vill påskina. Himlen fick precis lite mer moonwalk. Vi fick se en film. Michael – tack och adjö.