Knowing

Alex Proyas fortsätter att ställa mänskligheten mot främlingar och framtida hot, men i senaste “Knowing” tar han avstamp i samtiden och berör allt från terrorattentat till växthuseffekten.
En tidskapsel grävs ner med teckningar som skildrar skolbarns bilder av framtiden. Dessa rymdskeppskisser och sci fi-utopier delas ut till motsvarande klassen femtio år senare, men lilla Caleb (Canterbury) kommer hem med något helt annat – en sekvens av siffror. Pappa John (Cage) upptäcker att det kan vara koder som förutspår världens största katastrofer.

Proyas leder publiken genom flertalet expeditioner och lika många genrer. En Samara-liknande flicka påbörjar skräckhistorian med otäcka röster och naglar som skrapas mot dörren, men överräcker snart facklan till en retroaktiv science fiction-pastisch. Det mest intressanta kvarstår i domedagsprofetian, som trots spöken och utomjordingar odlar obehag från verklighetens 9/11-referenser. Ett eklektiskt koncept resulterar i samma kaos som Proyas skickligt iscensätter, för trots välgjorda spektakelaspekten fastnar narrationen i manusets logiska tull.

De främsta scenerna är alltså av massförstörelse, som demonstrerar det visuella katastrofögat som Roland Emmerich hade haft mer nytta av. I handhållen sekvenstagning visas ett flygplan störta från himlen och kollidera med en bilkö. Cage springer fram som hjälpande hand, parerar exploderande motorer och tvingas bevittna brinnande människor som hopplöst försöker rädda sig själva. Fullkomlig anarki som lånar realistisk formspråk för att fånga ett ytterst artificiellt scenario. Biografens mörker och ljudsystems stolta muller riktar slag mot solar plexus och scenen är, om inte lika lyckad, så i alla fall på samma våglängd som de mer minnesvärda stunderna i “Children of Men”. En annan scen som sticker ut är Calebs framtidsvision. Trots animationsskavanker infinner den sig bland de mest obehagliga domedagsskildringarna, jämte Sarah Connors lekplatsbesök i “Terminator 2: Judgement Day”.

Nicolas Cage spelar en karaktär som på manusstadiet missbildats med psykologins alla dimensioner, vars utrymme i berättelsen lämnas outforskat och istället blir en kämpande skådespelares projicering av schizofreni. Ensamstående förälder, alkoholiserad änkling, akademisk domedagsprofet – snart Hollywoods långslankaste actionhjälte. Karaktärerna är slavar under ett gigantiskt koncept, för inte sedan svenska “Storm” har en film varit i behov av att döda så många raringar. Emotionella driften störs av idécirkusen och “Knowing” blir i slutändan lika medryckande som att se tennsoldater stryka med i ambitiösa pojkrumskrig.

Mycket av allt men desto mer som saknas. Proyas är en visionär av stora mått, vars “Dark City” utsågs till 1998 års bästa film av Roger Ebert. En existentiell tes sattes inom ramarna för kafkansk tech-noir, i ett mästerverk som utforskade en koncentrerad idé med huvudet före. Hellre att den skulle dyka upp i tidskapseln istället för “Knowing”, som innan sista aktens början blivit en Ed Wood-tolkning av “Independence Day”.