Batman: Gotham Knight

Något av det mest intressanta med karaktären Batman och det Gotham som sluter honom inom sig är den diskrepans som finns mellan olika skapares gestaltning av honom och staden. Det är lätt att fixera skillnaden mellan Burtons, Schumachers och Nolans sena filmatiseringar, men det finns även en stor särskiljning mellan de gestaltningar som gjorts i serieform av Finger och Kane, O’Neill och Adams, Miller och Mazzucchelli eller Loeb och Lee. Ambivalensen i betraktarens förståelse av vem Batman egentligen är finns bevisligen även i den långa raden animerade tv-produktioner som gjorts om karaktären och det är med avstamp i den här övertygelsen som den animerade kortfilmsantologin “Batman: Gotham Knight” tar form.
Sex manusförfattare, däribland The Dark Knight- och Batman Begins-författaren David S. Goyer och Batmanveteranen Alan Burnett, har med lätt skiljda tolkningar av karaktären bidragit med varsin omkring tio minuter lång berättelse om Batman som sedan illustrerats av mycket skickliga japanska animationsteam. Alla författare skriver visserligen i en gemensam tradition som tveklöst är ett arv efter Miller och Moore, eller kanske närmare efter den animerade serie som producerades av Timm och Radomski under nittiotalet, men varje författare ger ändå ett uttryck för vissa enskilda karaktärstolkningar.

Det är svårt att inte dra paralleller till Animatrix, den animerade antologi av berättelser från Matrixvärlden som, precis som Gotham Knight, gavs ut på dvd parallellt med en begynnande filmsvit. Skillnaden är möjligtvis att berättelserna i Gotham Knight har mer kontinuitet, men saknar den bredd och omfattning som Animatrix har. Där Animatrix förmådde förklara och fördjupa oss i ett helt universum, berättar Gotham Knight snarare om en karaktär. Att antologin är producerad mellan Batman Begins och The Dark Knight blir tydligt i valet av de karaktärer som presenteras kring Batman, men också i sättet att vilja berätta om Bruce Waynes förflutna som på alla sätt och vis berikar den bild vi fått med oss från Batman Begins.

I en djupt psykologisk episod om att hantera smärta får vi följa Batman på flykt från något som skadat honom svårt men som förblir anonymt genom hela episoden. Skickligt regisserat får vi följa Batmans flykt från smärtan till minnesbilder från hans tid i Indien där han låg i träning hos en kvinnlig fakir. En annan berättelse skildrar Batman ur fyra ungdomars perspektiv vilket genererar fyra vitt skiljda skepnader, allt från brutal hämnare till mänsklig robot, för att sedan sammanfogas i en sista verklig uppenbarelse.

Ytterligare en episod, kanske hela antologins starkaste, berättar om en prickskytt vars motiv endast består i pengar och är en klassisk Batmanhistoria skriven av Alan Burnett. I sin koncentrerade form sammanfattar den allt som antologins tidigare avsnitt tagit upp och presenterar det genom en enkel historia om en vigilante på jakt efter en skurk. Det är fint regisserat och rakt berättat med oerhört vackra bildmontage. Det är den här strukturen, Batmans kamp mot en enskild fiende, som utgör grunden i varenda historia om honom. Men Burnetts berättelse förklarar något mer, berättar verkligen något om Batmans person och hans motiv och låter sina metaforer vara mer än bara bilder. Det är simpelt, men fångar ändå essensen av det en Batmanhistoria borde vara.

Olyckligtvis är inte alla episoder lika välgjorda som den sistnämnda, men de tjänar ändå som små berättelser för att förstå den karaktär Christopher Nolan försöker skapa lite bättre. Som enskilda verk är de flesta filmerna ganska slätstrukna och tråkiga, i relation till varandra och Nolans filmer blir de dock intressanta som synpunkter om vem Batman och Bruce Wayne som karaktär egentligen borde vara.