King of Kong

I början av 80-talet dök de tidiga arkadspelen upp och parkerade sig för evigt i de stora arkadhallarna. “King of Kong” låter oss ta del av en subkultur som inte fick ett erkännande på många, många år, men som levde och frodades tack vare alla fanatiska hardcorespelare som gång på gång offrade sina sista mynt för att kunna knäcka något av alla otaliga rekord som revs ner. “King of Kong” är dokumentären där vi får träffa två sådana herrar, Steve Wiebe och Billy Mitchell, som vigt sitt liv åt Donkey Kong. Shigeru Miyamoto hade nog blivit mäkta imponerad.
I början blickar dokumentären bakåt i tiden då Billy slog världsrekordet i Donkey Kong, ett rekord som var fastkilat i böckerna i nästan 25 år. Regissören bygger upp stämningen kring detta och försöker förmedla Billy som en världsstjärna med för stort ego. Att vara kung i Kong kräver sin man. Men åren går och vi får träffa Steve, en hyvens karl med familj och barn och ett bra liv. I garaget har han ställt upp sitt egna arkadspel av <i och slipar taktiskt på att en gång för alla slå Billys rekord. Detta blir upptakten till ett oundvikligt mästarmöte där bägge kombattanterna får visa sina extrema färdigheter.

“King of Kong” är höjden av nörderi. När man får se Steve lägga upp sina strategier på vissa banor i spelet, och hur han har ritat upp olika strategier och rörelsemoment som kräver en enorm noggrannhet, blir man fascinerad, och kanske en aning bekymrad, över hur mycket han brinner för spelet. “King of Kong” är gjord med glimten i ögat. Underdogtemat spelas ut för spänningens skull, motståndarna psykar varandra med rävspel och då och då dyker Steves fru upp och gråter en skvätt när hon passionerat berättar om hur duktig Steve är och vilken gott hjärta han har. Allt är visserligen gjort i en underhållande bemärkelse men ibland känns det som det blir lite för mycket ruggdunk för en runda “Kong”, särskilt när Guinness dyker upp och vill dokumentera det blivande rekordet Steve försöker sätta.

“King of Kong” är en udda men samtidigt rolig dokumentär, mest för att den behandlar ett så pass smalt intresse vilket gör att den sticker ut från mängden. Den levererar en hederlig dos skön nostalgi som smittar av sig då man som ung nötte Donkey Kong på sin fritid. Det krävs nog dock att man är någorlunda spelintresserad, eller åtminstone har bekantat sig med ett av 80-talets arkadspel, för att fullt ut kunna uppskatta den här filmen.