Margot at the Wedding

Noah Baumbach är tillsammans med Wes Anderson antagligen Amerikas främsta nu levande skildrare av dysfunktionella familjer. Det han skapade med “The Squid and the Whale” har påverkat mig mer än någon annan film som producerats under de senaste fem åren och hans betydelse som regissör kommer med all säkerhet bara bli större och större för varje film han gör.
Han har sedan “Kicking and Screaming” lagt grunden för ett oerhört tätt regissörskap och det förvånar mig därför att “Margot at the Wedding” inte berör mig djupare. Jag kan inte låta bli att älska skådespeleriet, förvånas över hans sätt att bygga engagerande intrig ur trivialiteter och lyfta fram allvar ur Jack Black som ingen annan hittills lyckats med. Men filmen lämnar mig ändå med en känsla av tomhet.

Jag antar att jag ska sitta och småfnissa över blinkningarna till Eric Rohmer som man bara suttit och väntat på hos en regissör som tidigare omfamnat Truffaut, Godard och Marker. Men jag anar ändå inte samma djup som jag vill minnas att jag skymtade första gången jag såg “Kicking and Screaming” och “The Squid and the Whale” vilket sedan bara blev tydligare för varje gång jag såg dem. Min kärlek till Baumbach bygger verkligen på hans sätt att återuppliva den franska nya vågen som han gjorde med den “La Jetée”-esqua klippningen i “Kicking and Screaming” och “A Bout de Souffle”-parafraseringen och “De 400 slagen”-avslutningen i “The Squid and the Whale”, men jag hittar inte något av den digniteten efter att ha sett “Margot at the Wedding”.

För det här är trots allt en film av en regissör som är okej att se en gång på bio, men fantastisk att se tio gånger på dvd. Jag tror jag väntar.