2012

Roland Emmerich är tillbaka till det han gör bäst, nämligen att låta oss åskådare få ta del av hela jordens undergång. I “2012” slår han mynt av en gammal profetia från Mayakulturen, som påstod att jorden som vi känner den ska upphöra den 21 december 2012.
John Cusack har huvudrollen som författaren Jackson Curtis och det är lite ovanligt att se honom i en stor och påkostad actionfilm men han smälter in bra även i sådana här megaproduktioner. Emmerich har samlat ihop en tung ensemble till sin film och utöver Cusack återfinns också Amanda Peet, Woody Harrelson, Danny Glover, Thandie Newton och Oliver Platt som alla har mer eller mindre stora biroller, men alla deras prestationer dränks som vanligt i alla vräkiga effekter. Och utan att hyckla så är det ju faktiskt de otroliga specialeffekterna man går och ser filmen för och den här gången sparar inte Emmerich på krutet när det kommer till att visa oss hur många sätt man kan förstöra moder jord på.

Det dröjer inte länge innan den första stora undergångsscenen når våra ögon. Jordskorpan spricker med stor förödelse som följd och när hela Los Angeles rasar samman och slukas av havet är det väldigt imponerande och ju större skärm man ser det på desto mäktigare blir det. Emmerich lyckas även med humorn lite bättre här än vad han tidigare gjort då det oftast blivit lite för cheesy för sitt eget bästa. Han lyckas också bättre med att förmedla sina budskap och poänger, bland annat om vilka människor det är som har första tjing på bosättning i den nya världen som ska återuppbyggas när den gamla har kollapsat. Fokusen på att återuppbygga kärnfamiljen och låta kärleken övervinna alla hinder hade han dock kunnat slopa.

Emmerich har finslipat sin formula för katastroffilmer och “2012” är en förlängning av hans tidigare verk “Independence Day” och “Day After Tomorrow”. Man vet exakt vad man får när man går och ser “2012” och Emmerich gör allt han kan för att underhålla med häftiga scener, något jag tycker han lyckas väldigt väl med under vissa stunder. Trots sin längd på en bra bit över två och en halv timme så rusar tiden iväg och det är positivt. Jag tycker Emmerich har gjort sin definitiva katastroffilm.