Tvivel

Fader Flynn (Hoffman) håller dagens predikan om tvivel, att det är okej att ifrågasätta och att man ska bejaka sin mänsklighet. En omtyckt lärare på en katolsk skola i Bronx, liksom en progressiv tänkare som vill uppdatera kyrkan för nya tider. Något som inte alls uppskattas av skolans rektor, syster Aloysius (Streep) – en katolicismens reaktionära väktare som med glasögon på nästippen letar skavanker i Guds hus och gärna bestraffar olydiga elever. Strängt emot Flynns reformidéer, men ironiskt nog hålls hennes konservatism tillbaka av kyrkans hierarki. Donald (Foster) är skolans första svarta elev och tvingas utstå fördomar och mobbning, men fader Flynn tar Donald under sina vingar. Oskuldsfulla syster James (Adams) tar Aloysius åt sidan, med vaga misstankar om att Flynn kan ha olämpliga avsikter med sin vänlighet mot Donald. Aloysius ser sin chans att röja mannen från tronen och inleder en utredning i det tysta, som mycket väl kan uppdaga en skandal.
John Patrick Shanley gör film av sin framgångsrika pjäs, som i sitt begränsade spelutrymme i och runt skolan riskerar att bli teatral. Till sin hjälp har han Roger Deakins som i sin lins överför scenen till vita duken. En filmfotokonstens mästare, flerfaldigt Oscarsnominerad och berömd för sina samarbeten med bröderna Coen. Symmetriska bilder i smygande åkningar bygger upp spänning i sin närmast hypnotiska framåtrörelse, varvat med närbilder som i sin detaljrikedom antar en litterär egenskap, likt den som visades upp i No Country For Old Men. Emellanåt fångas det växande tvivlet i sneda vinkla och i diskreta ansiktsuttryck skildras den psykologiska aspekten som kännetecknar filmmediets styrka. Men precis som teaterförlagan vilar filmen på skådespelarnas axlar, och Hoffmans är de bredaste i Hollywood. Han utnyttjar varje närbild till fullo och varje sekunds speltid för att uttrycka det som döljer sig bakom en troendes tystnadsplikt. Båda systrarna är fantastiska likaså, med en iskall Streep som med amerikansk-irländsk accent får solen att huttra, samt en storögd Adams som i sin osäkra naivitet placeras som vajande pjäs i en storm av manipulation.

Dels ett spännande mysterium som får sin kraft från verklighetens hemska avslöjanden om pedofili inom kyrkan, men än mer en studie i samvetet och tvivlets makt. Om vägvalets brännpunkt, där båda alternativ leder till förödande konsekvenser, samtidigt som ens mänsklighet gör att man omöjligt kan vända om. Hoffman lyser likt Oscarstatyetten när han i rollen som Flynn predikar om skvaller, hur det lämnar ens mun som fjädrar från ett höghus och när skvallret väl släppts ut är det lika svårt att tysta ner som att fånga alla fjädrar. John Patrick Shanley berättar utan facit i hand och väcker frågor som leder publiken mot ett starkt dilemma i tvivlets täta dimma. Ett dilemma som stärks av effektiv iscensättning och en fantastisk ensemble som bär upp ett mångfacetterat manus som vågar befinna sig i skuggorna. Enda vemodiga är att vita duken kan verka livlös efter detta, nu när bioåret har något extremt att leva upp till.