Bonjour Sagan

Med alltför spretig tematik och ett bildspråk som hör hemma i TV-rutan blir “Bonjour Sagan” en film som skulle mått bättre av att vara en mini-serie.
I de inledande scenerna möter vi författarinnan Françoise Sagan på ålderns höst. I ett hus på landet har hon dragit sig undan från omvärlden, och medan hon väntar på att dö berättar hon om sitt händelserika liv. Vi förs tillbaka till tiden då hon som artonåring slog igenom med boken Bonjour Tristesse. Helt plötsligt ligger världen för hennes fötter. Den unga kvinnan använder sin popularitet och rikedom för att följa minsta nyck. Friheten med stort F är ledstjärnan. Samtidigt som myten om Sagan sprids som en löpeld, behandlas hon som en dagslända av Parissocietetens intelligentsia, man ler vackert och gratulerar när hon går förbi, men talar hånfullt om hennes böcker bakom hennes rygg.

Med hjälp av en voiceover och till tonerna av finstämd pianomusik betas genombrottet och den tumultartade tid som följde av med prosaisk noggrannhet. Visst är det effektivt, men för att beskriva en person som livet ut kallade sig non-konformist, känns det provocerande tillrättalagt. Fokus ligger framförallt på historisk ackuratess, men i ambitionen att få med så mycket stoff som möjligt blir den närstudie av Sagans själsliga dubbelhet som utlovats av regissör Diane Kurys lidande.

Vi följer Françoise genom livet på halvdistans. Hon gifter sig och skiljer sig, hon skriver böcker som publiken gillar men kritikerna ratar, hon lever tillsammans med både kvinnor och män och får en son som hon senare bestämmer sig för att hon inte vill ha. Ibland stannar vi till vid någon händelse och hör Sagan filosofera överflödiga visdomar från andra sidan livet. Detta grepp gör det totalt omöjligt att bygga upp något som helst genuint intresse för filmens karaktärer, nästintill varenda kantighet och komplexitet summeras omedelbart med efterklokheter.

Filmen har goda sidor som rapp dialog, vacker kostym och kompetent skådespeleri, men dess bildestetik och långdragna historieutveckling känns närmre tv-mediet än bioduken. Antagligen hade den här typen av historia fungerat mycket bättre som informativ mini-serie i stil med den Arte France och TV5 Monde-producerade Simone de Beauvoir-biografin “Les Amants du Flore” som visades på SVT för något år sedan. I ett sådant format hade man kunnat behandla de olika delarna av Sagans liv på ett mer närgånget och episodiskt sätt. Nu blir det istället två timmar av effektiviserat avhandlande, och även om filmen blir bättre mot slutet, är den överlag alldeles för oengagerande.

“Bonjour Sagan” gör sitt jobb som kvantitativ upplysningsfilm om en författarinna med stor populärkulturell betydelse, vill man ha mer än så får man leta någon annanstans.