London to Brighton

Under Stockholm filmfestival beskrevs “London to Brighton” som den bästa gangsterfilmen som har gjorts sedan “Lock, Stock and Two Smoking Barells”. Lättlurad som jag är gick jag på vad som stod i det överdrivet positiva programbladet, bestämde mig för att se filmen, och upptäckte till min besvikelse att så inte var fallet. Faktum är att jag inte ens skulle vilja kalla det för en gangsterfilm.
Två flickor, varav den ena endast är runt tolv år, lämnar London med första bästa tåg för att bege sig till Brighton. I samma ögonblick, inte långt därifrån, beordrar en gangster hallicken Derek att fånga in flickorna. Samtidigt som flickorna gör allt för att gömma sig så gott de kan får publiken i etapper veta vad som hände innan filmen tog sin början.

Någonstans i grund och botten är “London to Brighton” en intressant historia, som med lite mer vilja och hårt arbete hade kunnat bli riktigt bra. Tyvärr får publiken veta alldeles för lite om de olika karaktärerna, och deras tidigare liv för att det ska bli riktigt intressant. Istället blir det stereotypt och stundtals ganska andefattig. Samtidigt är det synd att det inte finns något karaktärsdjup, eftersom skådespelarna gör så pass bra ifrån sig. Inte minst filmens två huvudpersoner lyckas gestalta sina karaktärer riktigt skickligt och är en av orsakerna till filmens hållbarhet.

Att inleda filmer mitt i och sedan hoppa lite fram och tillbaka i historien var en gång i tiden något av det coolaste som kunde göras på film. Tyvärr har det under de senaste åren börjat användas allt för mycket, och nu för tiden bygger var och varannan film på liknande tidsförflyttningar. För att man som publik ska uppskatta det krävs det därför att det är riktigt bra gjort, vilket det tyvärr inte är i “London to Brighton”. Visserligen är det ganska vackert, men samtidigt bidrar det till att det i slutändan blir väldigt förutsägbart.

Den största bristen i “London to Brighton” är trots allt dess ojämnhet. Det finns scener som jag verkligen berörs av, scener som jag ryser huden av mig och tårarna närmar sig. Tyvärr blandas dessa med allt för mycket onödiga, ointressanta och inte minst betydelselösa scener. Hade det endast varit scener av det bra slaget hade detta kanske varit den bästa gangsterfilmen sedan “Lock Stock and Two Smoking Barells” trots allt – nu är det tyvärr inte det.