Coraline och spegelns hemlighet

“Coraline” bygger på Neil Gaimans roman med samma namn. Animationsfantasten Henry Selick, mannen bakom “The Nightmare Before Christmas”, har skrivit manus samt regisserat och återigen skapat en animerad pärla.
“Coraline” handlar om just Coraline, som inte riktigt trivs med sin tillvaro i sitt stora, nya hem där hon bor tillsammans med sina föräldrar. En dag hittar hon en liten dörröppning i huset som leder in till en alternativ värld, där vardagen ter sig så mycket bättre och roligare. Men ju mer tid hon spenderar inne i den alternativa världen, desto mer inser hon att hon har hamnat mitt i en fruktansvärd och extremt verklig mardröm.

Visuellt är “Coraline” stundtals enastående. Bilderna har puls, miljöerna är fantastiska och karaktärerna är roliga, mångsidiga och finurligt designade. Coraline är karismatisk och full av energi, hon känns levande och hennes udda kroppsspråk förgylls av Dakota Fannings enastående röstskådespel. Runtomkring frodas omgivningar som är lika vackra som bisarra. Växlandet mellan de två världarna sker konstant, och det ger en trevlig och spännande mångfald. “Coraline” blir mer och mer fantasifull ju längre speltiden går men också mer och mer skräckinjagande. Det som började som en liten pittoresk saga utvecklas snart till en färgsprakande feberdröm, och Coraline får bekanta sig med läskiga och surrealistiska motsvarigheter till sin familj och sina vänner.

Berättelsen är bra och välbalanserad, det finns inga störiga sångnummer som fyller ut och Selick ser till att “Coraline” förblir en både rolig och ryslig upplevelse. Helheten känns putsad och man blir uppslukad av den stämningsfulla atmosfären som konstant infinner sig. “Coraline” fungerar både för vuxna och barn även om den kanske blir lite skrämmande för de allra minsta.