Patrik 1,5

Den svenska filmproduktionen har till stor del stannat upp. Någon avvikande pärla dyker upp med jämna mellanrum, men sett till det stora hela är det få som vågar göra något annorlunda. I “Patrik 1,5” får den svenska landsbygden åter igen fungera som den idyll den ofta porträtteras som i svensk film. Men även om det är mysigt blir resultatet inte bättre än väntat. Tyvärr.
Göran och Sven har efter mycket om och men blivit godkända som adoptivföräldrar. Problemet är att det inte finns några givarländer som accepterar homosexuella föräldrar. En dag öppnar sig dock en möjlighet för paret att få adoptera ett svenskt barn vid namn Patrik som är 1,5 år. Problemet är endast att när Patrik anländer och dörren öppnas visar det sig att ett kommatecken har smugit sig in på fel ställe i adoptivpapprena. Patrik är inte 1,5 år, han är 15 år; han är homofob och har ett kriminellt förflutet.

Det största problemet i “Patrik 1,5″är också dess största och antagligen viktigaste karaktär, nämligen Patrik. Till viss del beroende på Tom Ljungman som spelar honom, men desto mer beroende på det sätt karaktären är skriven. Bristen på trovärdighet i kataktären och hans personlighetsutveckling bidrar till en genuin avsky gentemot honom. Ena dagen är Patrik så homofobiskt lagd att han håller ett säkerhetsavstånd på två meter ifrån sina homosexuella adoptivföräldrar för att nästa dag vara som en son till dem. Samma sak gäller när Patrik ena dagen hotar att ta livet ur folk, och ingående berättar hur det skulle gå till; för att nästa dag vara hela stadens trädgårdsmästare, gå omkring och föra dialoger med damerna i kvarteret och visa sig ha ett stort intresse för rosor. Det är kort sagt en karaktär som det är svårt att få något grepp om och ännu svårare att acceptera.

I övrigt florerar det av samma problematiska syndrom som vi är vana att se i svenska filmer av detta slag. Inte minst är det förutsägbarheten, “Patrik 1,5” följer nämligen standardmallen för dylika filmer utan att vika undan det minsta. Man inser från första bildrutan hur historien kommer ha sin gång och hur det hela i slutändan kommer att se ut. Mellan varven är det lite charmigt, men i slutändan är det varken speciellt roligt eller intressant. “Patrik 1,5” försöker vara en frisk fläkt i den svenska filmproduktionen, men blir inte mer än en svag pust.