Robert de Niro

Ett av världens kanske mest välkända citat som 1976 lämnade Travis Bickles läppar i Martin Scorseses hyllade klassiker “Taxi Driver”. Men citatet finns inte med i något manus, där stod det bara specificerat att Travis skulle titta in i spegeln. Den då 33-årige skådespelaren Robert De Niro jr improviserade scenen helt på egen hand. Idag kallas han en av tidernas främsta skådespelare och redan då, 1976, hade han hunnit med tre minnesvärda roller i “Mean Street”, “Gudfadern II” och just “Taxi Driver”. Han har arbetat med stora regissörer som Martin Scorsese, Francis Ford Coppola, Bernardo Bertolucci, Sergio Leone, Brian De Palma och Quentin Tarantino och spelat mycket varierade roller även om han är mest känd för sina porträtt av diverse mafiosos.

Och det är kanske inte heller av en händelse som lille Robert slog sig in i artistbranschen. Båda hans föräldrar var konstnärer och att han ärvt deras konstnärliga ådra är det få som tvivlar på. Hans föddes den 17 augusti 1943 i New York och fick sitt första smakprov av teater som tioåring när han antog rollen som lejonet i “Trollkarlen från Oz”. Framträdandet betydde även mycket för De Niro personligen eftersom han vanligvis var mycket blyg, bland annat kallades han “bobby milk” på gatan. Hans tidigare gängliv byttes snabbt mot den påbörjade skådespelarkarriären. Snart for han runt i landet på turné med olika skådespel och kom senare i kontakt med Stella Adler och Lee Strasberg som introducerade honom för “method acting” som kom att bli en av hans kännetecken. Metoden, som går ut på att skapa levande och okonstlade karaktärer, har säkerligen hjälpt forma De Niros känsla för trovärdighet i det han gör.

Robert De Niros första filmframträdande kom 1965 då han medverkade i den franska filmen “Three Rooms in Manhattan”. Efter det hade han småroller i några relativt okända Brian De Palma-rullar och lite annat smått och gott. 1973 inledde han sitt berömda samarbete med Martin Scorsese med den svarta gangsterrullen “Mean Street”. De Niro spelade den impulsive Johnny Boy med en intensiv glöd och filmen blev både Scorseses och De Niros genombrott. Efter detta rullade karriären på och 70-talet visade sig vara en gyllene era för De Niro. Han porträtterade Vito Corleone i “Gudfadern II” (1974), en roll som han även vann en Oscar för, den disillusionerade Travis Bickle i “Taxi Driver” (1976) och fabriksarbetaren som drar ut i krig i den stjärnspäckade och kritikerrosade “Deer Hunter” (1978).

Hans andra Oscar fick han för sin lysande rolltolkning av den furiösa boxaren Jake La Motta i “Raging Bull” (1980), även denna i samarbete med vapendragaren Martin Scorsese. Den här gången gick han ytterligare ett steg i sin “method acting”. För att kunna porträttera den äldre Jake La Motta lade han på sig 23 kilogram vilket på den tiden var ett rekord inom filmbranschen. Även om det senare slagits av ett antal skådespelare är det inte annat än att man känner viss beundran inför en sådan hängivenhet.

1984 återvände han till gangstergenren i Sergio Leones episka våldsdrama “Once Upon a Time in America”. Leone som tackat nej till “Gudfadern” såg det här som sin revansch och med Robert De Niro och James Woods i huvudrollerna skapade han en klassiker både inom genren och filmkonsten i övrigt. Året därpå hade han helt bytt genre och spelade en kort men minnesvärd biroll som rörmokare i Terry Gilliams smått psykotiska surrealistrulle “Brazil”. Han medverkade i Brian De Palmas suveräna The “Untouchables” (1987) som den karismatiske Al Capone och innan han gjorde sitt intåg i 90-talet spelade han huvudrollen i den underskattade actionkomedin “Midnight Run” (1988) mot Charles Grobin.

Det nya årtiondet inledde De Niro med att återgå till sina rötter. Scorsese hade ett nytt gangsterdrama på gång och Robert fick rollen som den erfarna Jimmy Conway som leder den karriärsugne Ray Liotta mot sin undergång i “Goodfellas”. Filmen blev en stor succé och räknas som en av 90-talets bästa filmer. Ett år senare arbetade han återigen med Scorsese, den här gången med nyinspelningen av “Cape Fear” med Nick Nolte i rollen som advokaten som får besök av en mindre nöjd klient. Efter detta var det dags för ett litet uppehåll mellan de två och under denna tidsperiod hann De Niro regissera sin egen film “A Bronx Tale” och gestalta Frankensteins monster under Kenneth Branaghs regi. “Casino”, som kom 1995, blev den avslutande delen i Scorseses inofficiella gangstertrilogi (innehållandes “Mean Street” och “Goodfellas”) och Robert De Niro hade en självklar plats i rollistan.

Från 1995 och framåt medverkade han i en rad framgångsrika filmer i minnesvärda roller. I Michael Manns hyllade “Heat” fick han för första gången på bild möta en annan stor skådespelargigant, nämligen Al Pacino. Mötet alstrade om inget annat en oerhört intensiv och välspelad scen. Efter detta kom “Sleepers”, “Cop Land”, “Wag the Dog” och förstås icke att förglömma sin oförglömliga insats i Quentin Tarantinos lyxiga mellanfilm “Jackie Brown” (1997). Efter att ha spelat in “Ronin” (1998) hamnade han plötsligt i en annorlunda genre. Action och maffian byttes ut mot komedi och transor! Nåja, i all sannings namn porträtterar han faktiskt en maffiaboss i 1999 års stora komedisuccé “Analyze This” men på ett helt annat sätt än han gjort tidigare. “Flawless” som kom samma år var något annorlunda än vad Robert brukade röra sig i. Här spelar han Walter Koontz som efter att ha fått en stroke tvingas gå på sånglektioner för att rehabilitera sin förmåga att tala rent. Problemet som den konservative Walter ställs mot är att hans lärare är en tvättäkta dragqueen. Enkelt men oerhört välspelat och dramatiskt.

Under 2000-talet är det många som ifrågasatt Robert De Niros förmåga. Flertalet av de filmer han medverkat i har varit trötta komedier eller actionbaserat trams och även om han gjorde en bejublad insats som den överbeskyddande fadern i “Meet the Parents” (2000) har han inte uppnått sin tidigare standard. För mig gör det egentligen ingenting. Robert De Niro har varit en av amerikansk filmkulturs största ikoner och hans breda karriär och förmåga har producerat en extrem mängd mästerverk och lysande rolltolkningar. Med en sådan resumé tycker i alla fall jag att man har förtjänat rätten att göra bort sig för en livstid framåt.