Män som hatar kvinnor

Att en bok-triologi som har sålt närmare 10 miljoner exemplar över Europa når ett stadium då den filmatiseras är i det närmaste oundvikligt. Att bok-fansen sedermera blir besvikna över filmatiseringen är kanske än mer oundvikligt. Den första delen i Stieg Larssons milleniumtriologi har nått detta stadium och går i dagarna upp på bio i Sverige för att längre fram i vår invadera biografer över hela Europa.
Med största sannolikhet har 90% av alla som läser den här recensionen redan ganska bra koll på vad “Män som hatar kvinnor” handlar om. För er andra skildrar den journalisten Mikael Blomkvist, gestaltad av Michael Nyqvist, som får i uppdrag att nysta upp det mystiska försvinnandet av 16-åriga Harriet Vagner för 40 år sedan. Snart visar det hela sig vara betydligt större än vad det sett ut att vara från början och snart dras hackern och detektiven Lisbeth Salander (Noomi Rapace) in i jakten som bara går allt djupare.

Jag ska vara ärlig och säga att jag faktiskt inte har läst en enda sida ur någon av de tre Stieg Larsson-böckerna. Som film betraktat befinner sig dock “Män som hatar kvinnor” två klasser över samtliga Beck-, Van Veeteren- och Wallanderfilmer. Det är kanske inte så konstigt med en budget som antagligen är mångdubbelt större än någon av tidigare nämnda filmer och dessutom en historia att luta sig tillbaka på som överglänser det mesta inom genren. Det blir snabbt uppenbart hur mycket det innebär att ha en trovärdig och spännande historia att berätta. Problemet med många svenska kriminalfilmer är annars att historien mest blir en ursäkt för att få se Mikael Persbrandt gasta eller Sven Wolter sitta och filosofera.

Det som förvånar mest är dock Noomi Rapace i en av de två huvudrollerna. Hon har onekligen gått in i rollen som Lisbeth Salander med kropp och själ, något som verkligen har gett resultat. Ett par scener där hon spelar tillsammans med Peter Andersson är bland det starkaste inom svensk film på ett bra tag. Dessvärre lyckas inte motskådespelaren Michael Nyqvist göra lika mycket med sin karaktär och något djup skapas aldrig i huvudrollsinnehavaren som förblir en ganska likgiltig gestalt. Sämst ifrån sig gör dock Peter Haber som verkar ha fastnat i rollen som Martin Beck och repriserar sin karaktär därifrån, något som blir närmast pinsamt dåligt.

Samtidigt känns det som att adaptionen från bok till film har gått relativt smärtfritt. Några logiska luckor uppstår inte för oss som inte har läst boken, och samtidigt lyckas man hålla historien kärnfull utan att ta med allt för mycket oväsentligheter. Trots detta lyckas inte filmens 150 minuter riktigt räcka till för att göra boken rättvisa. Något riktigt djup blir det därför aldrig i filmen och bristen på förståelse för Michael Nyqvists karaktär beror lika mycket på regissör Niels Arden Oplev som på Nyqvist själv.

De som har lusläst de tre Stieg Larsson-böckerna från pärm till pärm kan säkert anmärka på att mycket väsentligheter har gått förlorat och att boken var bättre på många sätt. För oss som inte har läst böckerna är “Män som hatar kvinnor” det bästa som har producerats inom sin genre på mycket länge. Det säger visserligen mer om svensk kriminalfilm i allmänhet än om “Män som hatar kvinnor”, men är ändå en tydlig indicie på att de 150 minuterna i biomörkret är värda sina pengar.