Death to the Supermodels

“Death to the Supermodels” är inte skapad med någon som helst självdistans eller ironi. Regissören Joel Silverman försöker på ett nästintill desperat sätt att måla upp en historia med snygga och tillika absurda supermodeller i rampljuset. Hade Silverman skapat filmen med glimten i ögat hade ” Death to the Supermodels” kunnat bli en kultklassiker.
Historien tar plats i paradiset, där två homosexuella fotografer ska plåta världens fem ledande modeller. I arrangemanget håller en desperat redaktör på ett magasin som måste bredda sina vyer och hitta en ny kundkrets. När en av modellerna blir mördad under fotografering utrbyter kaos på ön.

Hur fruktansvärt dålig och värdelös “Death to the Supermodels” är, är omöjligt att sätta ord på. När plågsamheten når sitt klimax, får även den pigge problem att hålla ögonen öppna. Frustrationen väller över och det blir bara genant att se Jaime Pressly och Brooke Burns som jubelidioter. Man vågar sedan inte leverera skämt som slår under belätet, och filmen blir tillslut bara en parodi på sig själv. När jag efter femtio minuter snabbspolar till slutet utan att missa någonting av vikt ser jag att Silverman dessutom försökt pumpa in några minuters moral – för att sedan låta skådespelerskorna själva bortförklara sig samtidigt som eftertexterna spelas upp.

Nej. Inte ens titeln bör locka, undvik – med alla möjliga medel.