Till vildingarnas land

1967 skrev och tecknade författaren Maurice Sendak boken “Till vildingarnas land”. En barnbok jag växte upp med och älskade som så många andra. Att Hollywood har varit intresserade att omvandla sagoboken till film har aldrig varit en hemlighet utan snarare en evig diskussion om hur tillvägagångssättet skulle ske. Efter ett flertal strandade förhandlingar och en Pixar-snutt som mer liknade “Disneys – Peter Pan” hamnade slutligen projektet hos “I huvudet på John Malkovich”-regissören Spike Jonze. Total tystnad bröt ut, rapporter om produktionsproblem fick mig att tvivla, men så läckte (garanterat medvetet) två minuter av testfilm ut på nätet och fansen tillika jag jublade. Helt plötsligt var det inte omöjligt att ro i land vad som ansågs vara ett omöjligt projekt.
“Till vildingarnas land” är en film om ensamhet och vänskap. Att sitta bortglömd i sin lilla hörna medan världen ignorerar ens existens. Pojken Max har inga vänner och hans mamma kan inte skänka sin son den tid han behöver. Efter ett utbrott som mynnar ut i vredesmod springer han hemifrån, hittar en båt och hamnar slutligen hos vildingarna som utropar honom till kung och Maxs äventyr tar sin början.

Max Records som spelade Stephen som ung i “Brothers Bloom” är fenomenal som Max. En begåvning som förhoppningsvis inte vandrar samma tragiska väg som så många andra unga skådespelare. Rösterna till vildingarna görs av James Gandolfini, Forest Whitaker, Catherine O’Hara och Chris Cooper för att nämna några. Att Gandolfini kunde leverera visade han i decenniets utan tvekans bästa tv-serie – Sopranos. Som Carol är den gamle maffiabossen från New Jersey helt enastående. Samtidigt som det blir lite ironiskt att en sagofigur kan förmedla mer ryckningar till tårkanalen än en skådespelare av kött och blod. Samspelet mellan Max och vildingarna är fantastiskt och det är precis därför filmen fungerar i sin helhet. De känns levande och sömmen mellan animation och animatroniska dockor är nästintill borta.

“Till vildingarnas land” är en film fylld av värme, känslor, kärlek, humor, tårar och små stunder av glädje. En annan sida av Hollywood – den sidan där fantasin bevisligen fortfarande lever. Jag hade gett vad som helst för att få spendera en eftermiddag i vildingarnas land.