Min första kärlek

“Little Manhattan” kan mycket väl vara en av de gulligaste filmerna jag någonsin sett. Man kan inte låta bli att le, känna medkänsla och längta tillbaka till svunna tider.
“Little Manhattan” är historien om 11-årige Gabe som på sommarlovet upptäcker kärlek för första gången när han träffar jämngamla Rosemary. Han försöker desperat förstå sig på tjejer, men hans separerande föräldrarar statuerar inte med något vidare exempel. Dagarna går, och Gabe gör sitt bästa för att synas och höras så mycket som möjligt i Rosemars närhet.

Gullig, jag skrev det i inledningen, ordet som kan feltolkas på så många sätt. I det här fallet är det glasklart. I detta fall handlar det om puttinutt-gullighet som får dig att automatiskt dra på smilbanden och föras in en kärleksfylld eurofori. Jag har aldrig sett det förr – en 90-minuter lång film om elvaåringars kärlek. Bara det är värt en applåd. Alla filmer som görs i dag är extremt lika varandra. Banbrytande upplägg, visuellt och berättarmässigt må ploppa upp då och då. Men banbrytande historier där du tänker “varför har ingen gjort det här förr?”, tänker jag sällan. Speciellt med tanke på hur simpel “Little Manhattan” är.

Vad som gör “Little Manhattan” så bra, är att den aldrig blir pretentiös. Den håller sig på en stadig nivå och lyckas avhålla sig från att vara larvig. Huvudrollen Josh Hutcherson berättarröst tar oss igenom filmen. Från ruta ett berättar han roliga tankar om kärlek och livet i allmänhet. Tankar som ibland tenderar att bli väldigt vuxna, men också tonårige och ibland barnsliga. När han funderar över hela “kill- och tjej-baciller” kunde jag inte låta bli att skratta och nicka på samma gång. Jennifer Flacketts manus är så mitt i prick. Igenkännandefaktorn är enorm.

Men, Flackett har dock kunnat låta Hutcherson låta en del av sina tankar till sig själv. Ibland blir det övertydligt och det eviga pratande bara jobbigt. Dessutom får vi bara nudda vid relationen pappa-son, när vi vill får se in i deras relation är det magnifikt och ger filmen ett djup. Detta sker dock alldeles för sällan.

“Nothing is as big as your first love” – brukar man säga. Jag vet. Du vet säkert också. Det är sant. Idén är oväntat originell, ett fantastiskt New York spelar som bakgrundmusik. Håll utkik efter Jennifer Flackett i framtiden.