Drag Me to Hell

Finanskrisen är ständigt närvarande när Sam Raimi återvänder till skräckrötterna. Christine (Lohman) är nära befordran på bankjobbet, men tvingas se över moral och visa framfötterna när hon vägrar en zigenardam uppskjutning på huslånet. Den enögda trollpackan bönar, ber och ställer till en ordentlig scen på kontoret, men sjunker ner i skam och kastar förbannelse över huvudpersonen. Så har hon fallit offer för onda guden Lamia, som tänkt göra närmaste tre dagarna till pina innan hon drar ner henne till helvetet.
Romernas vrede tar alltså än en gång plats i skräckgenren, som visade sig effektivt redan 1941 i “The Wolf Man”. Förbannelsen är ett långt förspel av gnisslande grindar och hemska väsen. Övernaturliga skräcken får fördelaktiga hållhakar mot sitt offer då den tillåts trotsa logik, bryta tyngdlagar och lägga domino med människans sinnen. Krossade fönster, mystiska virvelvindar och febriga hallucinationer står på led medan Christine försöker överleva fasaden av ett vanligt liv, på jobbet, under middag med svärföräldrar och i sovrummet.
“Drag Me to Hell” är en naturlig fortsättning av Raimis fantastiska trilogi med antihjälten Ash. Även här en galant balansgång mellan renodlad skräck och slapstick. Dels gore och äckeleffekter – blod, snor och slem – men även en hel del fysisk komedi när Christine agerar trasdocka för Lamias sattyg.

Raimi har alltid vetat hur man rör kameran och visar även här prov på vitalt bildflöde. Han vet hur man kyler kårar och får biofåtöljer att dundra. Oblika vinklar och rapidzoom får exploitationfansen att känna sig hemma, medan fasadklättraren tränat honom i friktionsfri berättarrytm.

Berättarglädjen är extatisk när mästaren drar ner sin skrattande publik till infernot. Hollywoods piggaste kassako renoverar skräckhörnan i videobutiken och gör exempel för modern tids absoluta undehållningsmedium. Snälla, spola imse vimse spindel och låt Bruce Campbell åter gå loss med hagelbössan.