Maria Larssons eviga ögonblick

Komplexitet gör sig som allra klarast när den gestaltas genom simpla ting. Det är en universell regel som kan appliceras på alla områden i livet, från matematik till film. Det är ur detta som svenskt filmskapande vid få utvalda tillfällen kan tillåtas stiga till en höjd som andra filmer helt enkelt inte kan nå.
Mikael Persbrandt spelar ett alkoholiserat svin som blundar för sina plikter i livet, eftersom det är denna karaktär som förefaller honom mest naturlig. Maria Heiskanen spelar den starka hustrun som är försvagad av hennes svåra situation där hon konstant måste bära upp det som mannen raserar. Det är inte svårare än så egentligen. De två motpolerna strävar ovetande mot varandra. Det finns inga skrupler eller grandiosa bakomliggande motiv i detta skapande. När allt har skalats av och sanningen ska fram så är bara naturens strävan efter balans som förkroppsligas. Låt det vara vackert, vidrigt eller likgiltigt, men inte till något pris konstlat.

Ännu en gång har Jan Troell satt sig bakom kameran och låtit det spartanska och korthuggna skapa ett verk där det är det utelämnade som väger tyngst, inte det som visas. Det skulle kunna liknas vid Hemingways isbergsteknik fast på film. Syftet med de raka och nakna dialogerna ligger sällan i vad som sägs, utan snarare i tystnaden efteråt. Resultatet blir en tindrande klarhet som når sin klimax när den får utformas i de stillbilder som Maria Larsson fotograferar med sin kamera.

“Maria Larssons eviga ögonblick” är den typ av film som man inte trodde levde kvar i en värld där vardagen ständigt framhävs som en olöslig gåta. Det kan vara svårt, det kan vara orättvist, men i slutändan gäller det bara att få detta mirakel som kallas för varat på rätsida. Det är en välsignelse att få se en film av detta slag för en människa i min generation.