Antichrist

Den flygrädda danskjäveln har befunnit sig i dogmakloster sedan 1995, men kyskhetens estetik verkar ha satt eld på en stubin som brunnit frenetiskt tills nu. Skräckfilm kunde verka som ett oväntat val, men är trots allt en sorts återkomst till det ockulta av mannen som tidigare skrivit tv-historia med mästerliga “Riket”. Många kommer bua, andra kommer applådera. Men ingen kommer lämnas oberörd av Lars von Triers senaste provokationsfest.
Willem Dafoe och Charlotte Gainsbourg spelar ett lyckligt par som ställs på avgrundens kant när deras barn dör i olycka. I kapitelform, tagna från en förvriden barnbok, studerar von Trier sorgarbete med huvudpersoner av vilt motsatta perspektiv. Han är terapeuten, som enligt konstens alla regler bearbetar på rätt vis och försöker leda sin fru på samma väg. Hon däremot motsätter sig att bli sin mans patient. Samtidigt som relationen dem emellan är intimare än någonsin förr, hålls den på yrkesetisk distans. Vrål och tårar placeras i hans anteckningsblock, inom en ångestens triangel. De beger sig till källan för all rädsla, till skogsstugan Eden. En gång symbolen för deras lycka, men nu en förmultnad lustgård av minnen vars vishetsträd blivit en samling döda grenar.

Lika delar relationsdrama och videokonst, i denna känslofärd som alltid bär samma starka ångest, men uttrycker sig med skilda visuella modus. Bilderna pendlar mellan danskens mer välbekanta, handhållna DV-estetik till mer koreograferade tablåer i extrem slow-motion, som för samman karaktärerna med den otäcka omgivningen för att skapa fientlig naturlyrik. För det är dit vi leds som publik, på en expedition som tidigt tonsätts när kameran närmar sig blommorna på sjukhuset, vidare under den vackra fasaden, till en extrem närbild på det fula bottenskrapet.

Större delen av filmen är något alldeles speciellt. En omdefinition av skräckfilmen, där allt som anses mänskligt och naturligt är det farliga. För naturen lever och dör, men går inte att kommunicera med; den är ett väsen som moderna människan inte kan rationalisera bort. Till en början tillåts vi sitta still i biofåtöljen, och attackeras istället internt. Organen vrids som en smutsig disktrasa, men så går allt överstyr. Det pullas, runkas, sprutas blod och könsstympas. Så efter en briljant startsträcka frontalkrokar konstnärskapet med effektsökande tortyrpornografi. Filmen är dedikerad till Tarkovskij, men von Trier verkar själv helt sakna den ryska mästarens förtroende för sina bilder, och självförtroendet i tempot. “Antichrist” är en ulv i fårakläder – en ångestladdad tvättsåpareklam. Aldrig förr har världen beskådat så pretentiös runksplatter.