Bronson

Nicolas Winding Refn älskar att smutsa ner händerna och skildra undre världens avfall. Denna gång baserad på verklighetens Michael Peterson – som senare tar fighter-namnet Bronson – vars drömmar konstruerats kring stjärnikonografi. En ung illbatting som lever tegelbrittiskt medelklassliv, men mer än något annat vill bli känd. Talanger saknas och enda egentliga kännetecken är stubinen som brunnit upp för länge sedan, ett temperament som tar honom till fängelse. Där tänds idélampan: han ska bli tidernas hårdaste jävla kåkfarare.
Huvudpersonen berättar sin livs historia från en scen, tilltalar en publik som motsvarar oss. I förklädnader fortsätter han bara att lama och göra sig till. Strålkastarljuset lyser upp honom, omgiven av totalt mörker. Dessa scener påminner om att det är Tom Hardys enmansshow. Ett porträtt av en människa som väcker intresse, men ihop med manuset och regissörens idétorka gör långfilm av tröttsamma repetitioner. Hans personlighet bygger på irrationell primitivitet – han grymtar, slår ner vakter, isoleras, skriker att folk är “fucking cunts”.

Filmen är märkligt stillastående, i regissörens psykoanalytiska idé som är lika konsekvent som den är självklar och ointressant. Liksom Bronson går även kameran i oändliga cirklar genom fängelsevistelserna. 30 år passerar men karaktären tycks aldrig åldras – skådespelaren sminkas i alla fall aldrig för att upprätta illusionen – och det illustrerar väldigt väl huvudpersonens obefintliga utveckling. Snabbt blir det bara kavalkad av illa koreograferade slagsmål och en studie av en karaktär vars psykotiska drag irriterar. Kanske för att man helt saknar Alex förvridna rationalism från “A Clockwork Orange”. Refn verkar märkligt med att tugga beska skal och bygger hela filmen kring yta och fasad.

Trots filmens alla bakterier kan man inte bortse från Tom Hardy, kvällens Master of Ceremonies. Emellanåt fantastisk i huvudrollen, totalt olik skådespelarens tidigare insatser, som Handsome Bob i “RocknRolla”. Om det så vore en monolog på teaterscenen, men nu är “Bronson” istället en misslyckad film vars biorelease är oförklarlig. Under visningens gång saknade jag fjärrkontrollens pausfunktion, maten och drycken. Bioetik höll mig borta från senare frestelserna, men framhävde verkets säljkraft som GI-metod för underhållningsfastande filmkritiker.