Looking for Eric

Det är lätt att segla iväg med orden i ett försök att rättvist summera Ken Loachs senaste film. Vi har genom åren bekantat oss med en Loach vars filmer har varit lika viktiga kommentarer om tillståndet i det klassegregerade Storbritannien som Ray Davids ord. Med den bakgrunden riskerar den avvikande “Looking for Eric” att stämplas som lättsmält, där liknelserna mellan Eric Bishop och Maggie Conlan försummas.
Genom vapendragen Paul Lavertys manus introduceras den deprimerade brevbäraren Eric Bishop (Steve Evets). Hans Manchester är en grå och innesluten värld, i vilken arbetskamraterna och fotbollen är de enda vännerna. En värld där stadens betong tycks grusa drömmar – det blir omöjligt att inte dra referenser till “Ladybird Ladybird” och “My Name is Joe”.

I bakgrunden vävs porträttet av en grupp fotbollssupportrars relation till favoritlaget ihop med centrala scener ur huvudpersonens ekivoka självhjälpsdoktrin mot ångesten – fjärran från månadsmagasinens råd. Historien om Eric blir lika mycket ett manus till världens bästa fotbollsfilm som inte handlar om fotboll, som berättelsen om en brevbärares omkullkastade värld, i vilken han knäböjd tampas med två kriminella styvsöner och en förfluten kärlek.

Samtidigt åskådliggörs hur “Looking for Eric” är ett steg ifrån den dogmatiska syn på människor som tidigare präglat paret Laverty och Loachs filmer. Från subtila detaljer i brevbärardotterns akademiska framgångar, till filmens klarspråkiga klimax, görs det tydligt hur en andra klassens britter i dag inte bara har bättre förutsättningar än 1977 men också hur människans natur varken är svart eller vit. Något Loach ibland tycks glömma bort.

I Eric Cantona entré, balanseras filmens annars varma och eftertänksamma humor av rappa one-liners och pseudofilosofiska utläggningar om likheterna mellan fotbollen och livet. Naturligtvis tar vi vanligtvis distans från dylika utgrävningar av tomrum, men i fallet Cantona anspelas det med emfas lika snyggt på den verklige fotbollsspelarens bakgrund som till en, genom filmen, skickligt uppbyggd sensmoral om vänskapsband och solidaritet som livsnödvändiga.

Genom sagolika skådespelarinsatser (inte minst hos Cantona, Evets och John Henshaw) är det svårt att inte gripas av detta ode till humanismen, där livets glädje och sorg broderas samman i det vackraste korsstygn.