500 Days of Summer

I takt med att antalet romantiska komedier som spottats ut från filmfabriken i väst eskalerat stadigt under senare åren har kvaliteten på dem sjunkit i samma takt. Filmerna har nästan uteslutande fyllts till bristningsgränsen med klichéer, och Hollywoodifieringen av kärleksrelationerna som gestaltas på samma sätt i alla filmer har man tröttnat på för många år sedan. Förhoppningsvis är “500 Days of Summer” bara början på en renässans i en genre som känts helt fri från nytänkande på senare år.
Det är ytterligare en dag på jobbet för Tom som jobbar som vykortsdesigner, då chefens nya assistent Summer kliver in på kontoret. Tom drabbas direkt av “kärlek vid första ögonkast”-syndromet medan Summer, som sedan länge givit upp tron på kärlek, inte riktigt känner detsamma. Men dagarna och veckorna går, och sakta börjar Tom vinna Summers hjärta samtidigt som de börjar umgås allt oftare. Summer, som dock har sagt sig inte kunna bli kär håller hårt på sin tro och Toms uppgift visar sig vara svårare än vad han tidigare trott.

Sett till handlingen är det alltså inte mycket som är speciellt spektakulärt, och egentligen är det väl svårt också att skruva till handlingen i en romantisk komedi allt för mycket, eftersom man har ett antal premisser som måste följas. Vad som är intressant med “500 Days of Summer” finner vi istället i filmens struktur som varken följer någon kronologisk ordning, eller någon annan logisk uppbyggnad. Det fungerar alldeles ypperligt och blir varken rörigt eller speciellt konstigt. Tvärtom skapar det lekfullhet som entusiasmerar ytterligare.

Men det som framför allt skiljer “500 Days of Summer ” från dussinfilmen är sättet den angriper temat på. Istället för att ha stereotyper till karaktärer, följa samma mall som alla filmer i kategorin och toppa det hela med ett sockersött slut, gestaltar “500 Days of Summer”kärleksrelationen mellan de två huvudkaraktärerna på ett trovärdigt sätt. De handlar rationellt, och som publik behöver man aldrig slita sina hår för att de beter sig som grottmänniskor. Zooey Deschanel spelar visserligen samma roll som hon tycks göra i alla filmer (den lite spännande, söta tjejen, som man aldrig riktigt vet var man har), men som alltid sköter hon det bra. Och hon är i gott sällskap av Joseph Gordon-Levitt i den manliga huvudrollen som gör sin karaktär med samma värme.

Att filmen sedan drar ut lite väl mycket på tiden i slutändan och att vissa partier känns överflödiga och småsega kan man till viss del ha överseende med. För detta är ändå en viktig film, och trots sina brister bryter “500 Days of Summer” ny mark i en genre som har stått och trampat på samma ställe i flera år nu. Bara det är anledning nog att gå och se “500 Days of Summer”.