En shopaholics bekännelser

Det där med timing är intressant. Vilken studiodirektör hade egentligen förväntat sig att “En shopaholics bekännelser” skulle bli en av årets mest aktuella filmer när kamerorna började rulla i februari 2008? Med höstens kreditkris färskt i minnet är “En shopaholics bekännelser” en enastående aktuell film om människor som köper sådant de egentligen inte har råd med.
Att finansiera sina inköp med att ta ett lån och sedan låna ännu mer för att kunna betala det första lånet – är ingen nyhet. Det är så oansvarsfulla människor använder sina kreditkort, Isla Fisher spelar en sådan person, helt utan inre konsumtionsgränser. Hon kan inte passera ett skyltfönster utan att hitta ytterligare ett plagg, och med kreditgränser som minskar blir tillslut skulderna utom kontroll. Samtidigt tar hon jobb på ett ekonomimagasin och såpan kan börja.

Men det hela, som någonstans kunde varit en intressant samhällskommentar omöjliggörs när filmmakarna väljer att framställa Fishers karaktär som en riktig jubelidiot från första filmrutan. Hon tar beslut en femåring hade skrattat åt, har aldrig lärt sig rationalisera sig fram i livet och hennes moderiktiga utstyrslar känns ogenomtänkta.

Föga överraskande är ” En shopaholics bekännelser” ungefär lika djup som ett oinspirerat sitcom-avsnitt. Och snubbelhumorn, som Fisher hanterade väl i “Wedding Crashers”, en annan slapstickkomedi, passar helt enkelt inte in i alla färger och klädesromantiken.

Och även om timingen låg perfekt i tiden, och ett par scener säkert spelats in efter recessionens dråpande inledning, är det mycket mellan raderna som är ypperligt träffsäkert. Men historien i sig hade förtjänat ett bättre öde.