Robin Hood

När Ridley Scott låter Russel Crowe anta rollen som Robin Hood känns det givet att det kommer att bli en film ganska långt från den disneyfierade romantiska föreställning man har om den muntre fredlöse i Sherwoodskogen.
“Robin Hood” i Scotts regi är egentligen mer “Gladiator” möter “Braveheart” än en film om en man som lever i skogen och tar från de rika och ger till de fattiga. Det här är helt enkelt ingen Robin Hood-film på det viset man förväntar sig, den förhåller sig snarare som Batman Begins förhåller sig till Batmanmyten, en film om vad som hände innan Robin Hood blev den legend som man i allmänhet talar om.

Filmen tar sin början på ett slagfält i Frankrike där Robin Longstride, en skicklig bågskytt i Rickard Lejonhjärtas armé, deltar i belägringen av en fransk befästning på väg hem genom Europa från det tredje korståget. Under belägringen faller kungen offer för pilen från ett armborst och England skakar i grunden när hans egoistiske och fullständigt inkompetente broder prins John kröns till ny konung.

Här vågar Scott problematisera Rickard Lejonhjärtas aura av godhet avsevärt, den kung som vi genom Disney lärt känna framträder plötsligt som en oansvarig krigarkonung som lämnat sitt hemland i fördärvet till förmån för egna äventyr. Detta samtidigt som den onde prins John får vissa försonande drag och hans sätt att agera ges rätt tydliga motiv. Där tidigare populärkulturella tolkningar av Robin Hood-myten varit onyanserade ger Scott oss sympati för djävulen, vilket med ens gör hela filmen långt mer intressant.

Det blir tydligt att perspektivet förflyttats från Sherwoodskogen till maktens korridorer och de stora slagfälten. Scott är en mästare på att skapa hisnande slagfält, han regisserar sammandrabbningar mellan arméer som Peter Jackson och närkampen mellan två soldater som Zack Snyder, i närbild, slow motion och med ett skärpedjup som tappar fokus efter några centimeter. När Robin Longstride spänner bågen och låter sin pil träffa sitt mål skapar Scott krigspoesi vackrare än de ballader som vår uppfattning om Robin Hood härstammar från. I de där stunderna gör det inget att Robin Hood och hans muntra män i Sherwoodskogen glömts bort för en stund.

För “Robin Hood” handlar egentligen inte om ett idealiserande av att ta från de rika och ge till de fattiga, de onda krafterna är inte enade och inte heller helt lätta att urskilja. Robin Hoods kamp blir istället ett sisyfosprojekt, både i sin meningslöshet, och i sin absoluta meningsfullhet. Att resa sig, och resa sig igen, tills lamm blir lejon. Inte för att det är möjligt, men för att det är det enda rätta.