Vägen

“Vägen” tar oss med på en dystopisk resa, där en far och hans son kämpar mot omöjliga odds för att överleva på en planet som inte längre orkade leva. Viggo Mortensen axlar huvudrollen som den namnlöse fadern, och tillsammans med sin son stöter de på det ena problemet efter det andra.
“Vägen” är en grå och blek film, och ibland känns det nästan som att regissören John Hillcoat har tvättat ur alla färgerna ur fotot. Undergångskänslan är påtaglig, hoten staplas på hög för varje minut som går och ängslan och oro är något som förföljer fadern och sonen under hela resans gång. Deras relation är filmens kärna, och frågan om varför jorden har gått under lämnas ut helt eftersom fokusen ligger på människans okrossbara vilja att överleva, även om den så sker i extrem motvind.

“Vägen” kantas av mycket känslor, första halvan är mycket bra och den psykologiska vinkeln på pojken är intressant och utmanande. Han får lära sig tunga budskap från sin far, om självmord och död, och att han kanske en vacker dag får skjuta sig själv som sista nödlösning på sin hopplösa resa. Oftast får han agera vuxen och känna på livets hårda skola men då och då avlöses den bistra verkligheten för honom, och när han leker en kort stund med sina actionfigurer eller tecknar med sina kritor så får han vara det barn han förtjänar att vara.

Flera gånger sviktar moralen hos fadern och sonen likt kilona på en viktväktare och de frågar sig ständigt om de fortfarande står på den goda sidan, trots att de måste ha ihjäl folk i självförsvar för att inte själva stryka med. “Vägen” har ett par spännande scener men någon action är det inte, det är ett starkt drama med mycket bra skådespelarprestationer från Mortensen och Kodi Smith-McPhee som spelar pojken. Då och då varvas filmen med tillbakablickar från tiden när de var en familj och Charlize Theron spelar deras mamma i en liten roll. Också värt att nämna är musiken från Nick Cave och Warren Ellis som är lika vacker som den är dyster och den sätter stämningen på topp under de nyckfulla scenerna.

Alla bitar faller väl på plats och “Vägen” är en fängslande film. Jag gillar att man får känslan av att jorden är helt öde, med människor som helt saknar namn och identitet, men även om tillvaron många gånger är ogästvänlig och otrevlig finns det plats för små lyckostunder då inga bekymmer tycks existera.