Capitalism: A Love Story

Författare, dokumentärfilmare, agitator. Michael Moore kan kallas mycket och återigen är han tillbaka med en film som denna gång skall ta sig an kapitalismen. Att Moore till slut skulle gå efter Wall Street är föga förvånade då den röda tråden i många av hans tidigare verk har riktat skarp kritik mot de enligt filmaren själv – “brottslingar” som verkar där dagligen.
Moores filmer bygger på en satirisk form av dagisretorik vars grundpelare står stadigt på en brygga av provokation, känsloporr och för det mesta välgrundad fakta presenterad som en simpel historielektion. Ett recept som stundtals fungerar alldeles utmärkt.

Dokumentärfilmaren Moore har inga problem att visa det förakt som finns gentemot honom bland de övre skikten av samhällsstegen. Han har heller inga större problem att sparka tillbaka föraktet mot de som verkligen förtjänar det. George W Bush måste verkligen hata Michael vid detta laget.

Den stora problematiken med Moores filmer är han att borde vara förbannad hela tiden. När han tar till mer drastiska medel är hans budskap som allra bäst. Vardagsinslagen blir mest upprepande och skapar en “inget nytt under solen”-känsla. Vi har sett det förr och hört historierna på “60 Minutes”.

Filmen fokuserar dock mer på historik och problematiken med Amerikansk kapitalism. Och även det är en poäng man behöver väva in – detta är USA. En lite mer annorlunda spelplan än resten av världen. På samma gång, en lite mer skrämmande verklighet när resultatet i slutändan presenterar sig.

I USA behövs denna film för att väcka motståndsrörelsen som kämpar för att motverka allt som har gått snett. I Sverige behövs denna film för att redan nu kunna ringa i varningsklockorna och börja identifiera tecken på att vi är på väg mot samma ekonomiska avgrund. Kanske inte på exakt samma sätt och i samma enorma utsträckning. Men även vi är ett land vars makt bygger på giriga män samt kvinnor och ett system där folket egentligen inte har någon större insyn. Offentlighetsprincipen är ett finare ord än det att den faktiskt är särskilt funktionell.

Kommer vi att få se “Kapitalism:en svensk kärlekshistoria” på biograferna om femton år? Ingen vet och det är nästintill omöjligt att sia om. Men vi kan alltid hoppas att vi faktiskt slipper. I väntan kan vi luta oss tillbaka och bevittna bankernas svek mot det Amerikanska folket.