Polytechnique

Skolskjutningar är ett tema som bör behandlas varsamt, denna sköra nackspärr av vår tid, som smaklöst skyllts på kulturfenomen som Marilyn Manson och “Grand Theft Auto”. Så hur ska man närma sig ämnet? Det som poängterats av medieteoretiker såväl som pratshowvärdar är att man absolut inte ska lyfta fram skjutarna, men istället lägga fokus på offren. För om trenchcoatmaffian ges en bild i offentligheten finns också en oundviklig stjärnbildning – den enas hat är en annans kärlek. Travis Bickle som profilbild på Facebook, ungefär. Och det är just därför jag kan reagera starkt på hur Denis Villeneuve gjort stereotyper av människorna i “Polytechnique”, där vi har hjälten, kärleksintresset och skurken. Den Hollywoodska treenigheten.
Varför har regissören valt att plåta filmen i svartvitt? Berättelsen är baserad på skolskjutningen som ägde rum 1989 på ett universitet i Toronto. Flingor faller vackert, snötäcket har bäddat sig själv till bergblockader utanför ytterdörrarna. Det är medelklass, folk verkar trivas, förutom mördaren som i eftertexterna refereras till som “The Killer”. Han är Hades i detta bitterljuva, monokroma helvete. Att inte namnge honom kan anses avståndstagande, men det går inte att bortse från den närgångna studien av karaktären. Han är den första av huvudpersonerna som syns i bild. Vi ser honom raka bort psykopatskägget i badrummet, hur han kikar i gevärsmynningen. Totalt bananer är han – den feministhatiska demonen i människodräkt som ska sprida helvetet på jorden. Ja, ungefär så onyanserad skurk är han, så varför ens ödsla tid på att skildra hans karaktär?

När rabalder väl bryter ut i skolkorridoren blir det väldigt spännande, rentav äventyrligt. Musiken trappar upp. Den manliga hjälten springer i korridorerna, är redo att offra sig för kvinnan som hjälpt honom med studierna och därmed stulit hans hjärta. Det är intensivt och riktigt engagerade – inga invändningar där – men även ett ansvarslöst och underligt vis att skildra verkliga händelser. Det är så spännande att jag längtar efter ekot av nästa skott och se hur våldsamma och chockerande knep regissören kan ta till härnäst. Borde jag skylla allt på Villeneuve eller uppsöka en psykolog? Jag tar den enkla vägen. Men regissören kan räkna med att jag, så småningom, skickar fakturan för Gabriel Byrne-behandlingar.