Youth in Revolt

Det är tydligt hur de amerikanska grabbfilmerna under senare år har varit under påverkan av ett cineastiskt paradigmskifte. Där tidigare genrefilmer, såsom “American Pie”-serien, har präglats av ett osympatiskt förhållningssätt till karaktärerna med ett berättande som fått ge vika för grov pubertetshumor, ser vi istället nu en våg som alltjämt anammar unga mäns sexuella dagdrömmar men som förenar dem med independentfilmens känsla för berättande. Bland dessa, där särskilt “Supersugen” och “Adventureland” utmärkt sig, kliver nörden fram som hjälte.
Att “Youth in Revolt” därför flörtar med ovannämnda föregångare är inte ämnat att förvåna. Med bravur ikläder sig Michael Cera paradrollen som den naiva försiktiga oskulden som söker efter sin roll i tillvaron. I det slumpmässiga mötet med frankofilen Sheeni (Portia Doubleday), som tycker att Jean-Paul Belmondo är det bästa det motsatta könet har producerat, föds kärleksförhoppningar inom Nick (Cera). Utifrån hoppet att vinna flickans hjärta konstruerar han det fransknonchalanta alter egot François Dillinger, en käftig motsatsbild som är ämnad att göra stan osäker och Sheeni vild av kärlek.

Bortom filmens lättsamma tonläge finner vi en maskerad frågeställning om hur mycket en ung människa ska behöva offra av sin identitet för att passa in. Över den mjuka balansgången mellan en varm sympatisk humor, som tar ställning för de svaga, och den mer pubertala humorn, är det med sorgsna ögon vi följer Nicks försök att för första gången i livet stå som en vinnare. Däri ligger också filmens styrka – vi skrattar genom tårar åt den dråpliga kufens tillkortakommanden.

Då manusförfattare Gustin Nash skiftar fokus från den i synnerhet intressanta relationen mellan huvudrollsinnehavarna till alltför många och långa passager av François tilltag förlorar han filmen in i ett läge av stagnation som enbart understryker hur enkelhet har sina förtjänster. Då det är i onödiga stickspår och ett vilt fäktande mot ett Amerika av gudsfromma, poliser med sorgligt låg moral och en burdus arbetarklass filmen är som minst lyckad. När vi stilla följer den tafatta miserabla ynglingen är den som bäst.