Thirst

Efter knasiga “I’m a Cyborg, But That’s Ok” känns det helt rätt med stilistiskt perspektiv på vampyrgenren. Alfredsson använde blodsugarna för att berätta om utanförskap, här lämnar BRIS-tematiken plats åt HIV. Nedbantad Kang-ho Song, Émile Zola som inspiration och svettsexig synd i fokus. Vad kan gå fel?
Sang-hyun ger sista smörjelsen till dödssjuka med prästkragen på, men filantropin tas till ny nivå när han reser till Afrika och deltar i dödliga tester för vaccinframtagning. Samtliga volontärer dör – inklusive huvudpersonen – men liksom en modern Jesus återuppstår Sang-hyun sekunder efter flatline – med en törst att släcka. Vampirismen blir frikortet som rättfärdigar dekadens. Och så inleder han ju en kärleksaffär med barndomsvännens fru.

Chan-wook Park släpper in publiken i ett väldekorerat biktbås. Väggar målas till vita dukar åt blodstänkscollage, och tecknar kliniska sjukhusmiljöer av hemmiljöer. Folk är sjuka överallt: strokes, bölder, blodspyor och cancer. Den moderna världen, där vi alla blivit offer?

Rationalism undersöks i början med varm humor, men liksom vampyrens blodkärl blir det allt kyligare med tiden och man tvingas till specialeffekter. Rena nöjesfältsattraktioner, som när kameran gör grodhopp mellan tak tillsammans med Sang-hyun. Desperata försök att liva upp en berättelse som dör efter första akten.

Förbjudna kärleken tar snabbt all fokus i berättelsen, varav allt blir en aning ofokuserat. Det som börjar quirky når tidig u-sväng och sprider sig över berättelsen likt en elakartad rundgång. Då är blottarrocken redan öppnad och därifrån finns ingen återvändo, så när kärleksintresset övergår till manipulativ succubus blir saker och ting först påfrestande, sedan repetitivt och slutligen en sömnig gyttjepöl.

Kåt präst krökar blod och bråkar med vidrig flickvän – ser spännande ut på papperet, inte sant? Men jag känner mig lurad av den fina oasen och “Thirst” lämnar mig med törst efter mer. Vampyrgaddarna borde ha använts för att vässa manusduons pennor.