Scott Pilgrim vs. the World

“Scott Pilgrim vs. the World” bländar oss med visuellt fyrverkeri och innovativ iscensättning när den riktar Amors antipilar mot våra skrumpna nördhjärtan.
Det är inte ofta filmer som denna kommer vår väg, en kultfilm som faktiskt gör skäl för namnet. Det har gått stå i epitetet kult då varenda taskig genrefilm gör anspråk på att vara en sådan bara för att någon tröttsam pr-kille kommit på att det är enda sättet sälja skiten på. Men “Scott Pilgrim” är en sådan, precis som “Evil Dead” eller “Heathers” så kommer den att leva i våra kinematografiska minnen i åratal.

Scott Pilgrim är ett sådant exempel som gör att vi fortfarande bryr oss om “storfilmer”, som bevisar att det går att vara både nyskapande och vågad inom ramarna för kommersiell film. Michael Cera är perfekt “typecastad” som den trulige indienörden som måste slåss mot sju expojkvänner för att vinna sin nya flickväns hjärta. Karaktärerna är skönt ambivalenta, Scott är ingen hjälte av det klassiska slaget utan en slacker halvvägs mellan att vara socialt handikappad och ett socialt geni.

Regissören Edgar Wright, som tidigare gjort “Shaun of the Dead” och “Hot Fuzz”, vet precis hur han ska hantera materialet när han adapterar Bryan Lee O’Malleys populära antihjälte till seriefigur och skapar en film som är en blandning av berättartekniker från film-, serie- och tv-spelsvärlden. Resultatet blir en mash-up av grepp från de olika medieformaten som ständigt eggar både ögonen och hjärnbalken.

Man kan hitta småsaker att klaga på, det kan man alltid. Men bortsett från småsaker är “Scott Pilgrim vs. the World” filmmagi för den postmoderna publiken som tror att den sett allt. I början av 1900-talet duckade publiken när ett tåg kom tuffande mot dem på den stora duken, jag nöjer mig med att buga och tacka för den sprakande show teamet bakom “Scott Pilgrim” visar upp, pilen de skickar träffar precis rätt och jag känner hur det skrumpna hjärtat sakta växer sig starkt igen.