Saw VI

Den sjätte filmen om seriemördaren Jigsaw och dennes arv är här. Den första filmen slog ner lite som en blixt från klar himmel. Året var 2004, trots en liten budget och med endast en åldrande Danny Glover som dragplåster blev det en kommersiell framgång. Filmens koncept utmärkte sig genom sin våldsamma och smutsiga yta. Öppningsscenen med två fastkedjade män, två sågar och ett lik i en mörk övergiven lagerlokal satte nivån.
Men hur skiljde sig då “Saw” från andra filmer i samma genre i samma tidsperiod? Manuset lyckades fånga intresset genom att få tittaren att relatera till offren som utsattes i filmen. Det hela avslutades med en häpnadsväckande twist i filmens slut som öppnade för en uppföljare eller snarare omöjliggjorde att historien om seriemördaren Jigsaw skulle ta slut där och då. Men uppföljarna led av brister och höll inte alls samma klass som originalet.

Med “Saw VI” blir nog ingen chockad om jag här och nu kan redogöra att denna film inte innebär en revolution varken för genren i sig eller för “Saw”-serien. Återigen handlar det om Jigsaw, seriemördaren vars motiv är rättvisa och som vill ställa folk till svars för deras illgärningar. Lite som tv-serien “Kameleonten” för er som minns den. Skillnaden är att Jigsaw inte nöjer sig med att skrämma upp sina offer, helst ser han till att de blir av med åtminstone en arm eller ben som straff för sina handlingar. Sedan tidigare är Jigsaw i sig död, men hans arv lever vidare genom hans lärlingar som tagit vid och nu utför de kidnappningar och mord som var hans sista vilja. På den vägen är det och den här gången får både försäkringsbolagen och bankerna i USA bekänna färg för sin bristande moral.

I takt med att publiken blivit avtrubbad som konsekvens av dagens våld på vita duken har våldet i sin tur blivit tvunget att eskalera för att bibehålla sin egenskap som chockerande och provocerande. I “Saw VI:s” fall blir det uppenbart och resultatet är en film vars innehåll är svårt att inte finna frånstötande. Den nerv och spänning som fanns i originalet är bortblåst, avsaknaden av en effektiv berättelse som engagerar straffar sig när den ersätts av omotiverat blodspill av episka proportioner. “Saw”-serien tillhör nu mera en genre som tillsammans med “Hostel”-filmerna i princip kan klassas som tortyr och äckel, snarare än skräck. Majoriteten av scenerna är motbjudande och ångestfyllda snarare än skräckinjagande och spännande, till filmens nackdel såklart. Rent audiovisuellt är detta dock ett hantverk med hedern i behåll, tempot är skapligt och skådespelarnas insats är varken bu eller bä.

Har du uppskattat samtliga filmer från “Saw”-serien kommer du även tycka om nummer sex. Den inbitne “Saw”-fantasten behöver inte oroa sig för några förändringar sedan film nummer två, varken till det bättre eller det sämre, det är en film helt i linje med de tidigare om man bortser från originalet. Det bör snarare poängteras att en förutsättning för att man ska få någon form av behållning utav handlingen är att ha sett föregångarna och följt utvecklingen av historien fram tills nu. Många tillbakablickar blir det och regissören Kevin Greutert har inte lagt stor vikt vid att redogöra för vad som hänt i tidigare filmer för att göra det enklare för publiken. En film för de redan frälsta med andra ord, jag är dessvärre inte en utav dem.