The Cabin in the Woods

Det har under de senaste tio, kanske femton, åren, skapats en mall för hur skräckfilmer ska se ut under 2000-talet. Det inkluderar ofta ett gäng ungdomar, nästan alltid övergivna hus i ödsliga områden, och inte sällan skrämselmetoder som utgår från volymmässigt höga ljudeffekter. “The Cabin in the Woods” innehåller alla dessa element (och är därmed som gjord för att bara addera till stapeln av okreativa skräckfilmer), men lyckas ändå vara bland det mest innovativa jag har sett i genren på många år.
Egentligen bör det inte sägas mycket mer än så om handlingen. “The Cabin in the Woods” känns i flera avseenden för unik och för genomtänkt för att kunna komma till sin fulla rätt om man vet för mycket om vad filmen handlar om i förväg. Det räcker egentligen med att man vet just det. Och att grunden, som alltid, utgörs av ett gäng ungdomar som beger sig ut till en stuga i ödemarken för att ha en skön partyhelg (men där deras planer naturligtvis inte riktigt går i lås).

Vari ligger då det innovativa?

Dels i att det här är en film som, i många avseenden, känns genomtänkt. Medan skräckfilmer generellt sett prioriterar skrämseleffekter och låter eventuell logik vara sekundärt, tar sig faktiskt “The Cabin in the Woods” tid att ge förklaringar till vad som händer, och varför. Dessutom är den rolig. På ett helt absurt sätt kastas publiken mellan sekvenser som är skrämmande och sekvenser som är humoristiska. Och båda delarna lyckas. När det ska vara roligt är det verkligen roligt. Och när det ska vara läskigt är det verkligen läskigt. Jag kan inte minnas att jag någonsin har varit med om det på samma sätt förut.

Det finns säkerligen folk som kan klaga på att “The Cabin in the Woods” når en punkt då den spårar ur. Och i någon mån är det inte en orimlig tanke eftersom filmen ständigt balanserar på gränsen mellan att vara ok och att gå ett steg för långt. Samtidigt är väl skräckfilmsgenren ändå en genre där man har lite svängrum på den biten.

De som gillar de “vanliga” skräckfilmerna; skräckfilmerna som produceras i en hissnande takt, enligt standardiserade mallar och utan några egentliga ambitioner, kommer antagligen att älska “The Cabin in the Woods”. Men detta är ingen vanlig skräckfilm, det är en plusmeny där allt det som vi vanligtvis saknar i dagens skräckfilmer har lyckats klämmas in. Det är det som gör att även vi som sedan länge tröttnat på en genre där fantasin på senare år varit obefintlig, faktiskt kan lyfta på hatten åt “The Cabin in the Woods”.