Green Zone

Även om de sista två installationerna av Bourne-trilogin var lika fiktiva som den första, förändrade Paul Greengrass intåg som regissör hela seriens karaktär. Med sin in your face-realism fick han James Bond att skämmas och all annan form av action att framstå som skolfilmer.
Med “Green Zone” gör Greengrass ett nobelt försök att göra politisk action med skakig steady-cam-action. Och dokudramer är ju ingen ny spelplan för den duktiga engelsmannen. Briljanta “Bloody Sunday” och “United 93” var skarpa i sin samhällsobservans och underhållande ur ett actionperspektiv. Det kommer därför inte som någon överraskning att Greengrass lyckas finna en bra symbios mellan adrenalinstimma actionscener och ideologiskt politiskt dravel några dagar efter Bagdads fall 2003. Men trots att politiken är viktig för att särskilja “Green Zone” från allehanda Irak-filmer är det också filmens akilleshäll. Greengrass tydliga vänstervinkel är nästan provocerande tydlig och istället för att låta sina åsikter om kriget bäddas in i berättelsen står han istället med ett plakat och pekar ut vilka de onda och vilka de goda egentligen är.

Men trots det är “Green Zone” ingen simplistisk krigsskildring. Greengrass försöker fördjupa sig i det ena och det andra och behandlar de etniska skillnaderna som splittrar drömmen om ett demokratiskt Irak. Mitt i allt detta försöker Matt Damon hitta de massförstörelsevapen som var USAs primära orsak att inleda kriget mot Hussein-regimen. När uppdrag efter uppdrag renderar i tomma vapengömmor börjar Damon ifrågasätta motiven arméns underrättelsetjänst har i sin källhänvisning. Han slår ihop sin påse med en CIA-agent (Brendan Gleeson) och stöter genast på motstånd från en högt uppsatt Pentagon-tjänsteman (Greg Kinnear).

“Green Zone” är som bäst när Greengrass kamera följer Damon i ett smutsigt och smått kaotiskt Bagdad. Även för en västerlänning som läser tidningen varje dag är den arrogans och uppriktiga dumhet amerikanska tjänstemän visade upp efter invasionen häpnadsväckande. Men så fort Greengrass lämnar de smutsiga gatorna, tar några steg tillbaka och försöker djupanalysera Irak-problematiken blir “Green Zone” lika poänglös som Oliver Stones “W” – många intressanta observationer – men ständigt provocerande tydliga för den tänkande åskådaren.