Remember Me

Allen Coulter, mest känd för tv-arbete, inledde starkt sin långfilmskarriär med “Hollywoodland” – en gammaldags noir om den första Stålmannen-skådisens mystiska död. I “Remember Me” verkar Coulter fortfarande fast i ett gränsland mellan 50-talsestetik och samtidsbekymmer, när han återupplivar en James Dean-gestalt för märklig 9/11-romantik.
Tyler (Pattinson) och Ally (de Ravin) förs samman av fåniga high school-omständigheter och finner samhörighet i familjedödsfall – och allt vad “mörkt förflutet” innebär. De plågade uppsynerna påminner om “Twilight”- och “Lost”-meriterna; insatserna blir som eldprov för att fly konventfacket. Och båda lyckas. Speciellt Pattinson – orättvist ifrågasatt för sitt snygga yttre – gör en hedersvärd insats med komisk tajming och trovärdiga upprorsvrål. Mest imponerar ändå Pierce Brosnan i rollen som Tylers far, en känslokall affärspamp vars tid är pengar men som själv gått i emotionell konkurs.

Tyvärr envisas Pattinson med en påträngande berättarröst, sprungen någonstans mellan “Bullen” och Björn Ranelid. Den sprider ljus på ungdomsliv, citerar Gandhi och levererar aforismer utan vidare. Rumskamraten förklarar Tylers charm som “freaky poetic crap”, vilket talar för både huvudpersonens pretentioner och den oförstående omvärldens hjärndödhet. När Tyler inte undervisar publiken iklär han sig en typisk James Dean-roll: ung rebell som gör uppror mot överklassen, blossar rök från ett sårigt ansikte och ser allmänt snygg ut i jeans och vit t-shirt. Reaktionärt och härligt.

Solnedgångskyssar till Sigur Rós, skuggfigurer mot naken rygg och montagekomprimerade känslostormar? Allt finns här, presenterat med en kamera som likt höstlöv sveper genom miljöerna. “Remember Me” är en “She’s All That” med art house-komplex. Ung man slår vad med rumskamrat och förför ovetande tjej; vi vet vad som väntar, rullar tummarna inför den andra vändpunkten och det stora avslöjandet. Men så kommer något helt annat, utan förvarning eller uppbyggnad. Ett slut som känslomässigt kapitaliserar på en av 00-talets mest uppmärksammade tragedier – som gör allt för att chockera men inget för att verka vettigt.

Oerhört märkligt.