Terror på Elm Street

Produktionsbolaget Platinum Dunes med Michael Bay i spetsen är ökända för att göra om i stort sett alla kända skräckfilmer som dykt upp de senaste trettio åren. “Motorsågsmassakern”, The Amityville Horror” och “Friday the 13th” är bara några av de filmer som fått sin släng av den rådande remakefebern. Nu har turen kommit till den kanske mest kända slasherfilmen någonsin, nämligen “Terror på Elm Street”. Lever den upp till det lysande originalet, eller är det bara ytterligare en onödig nyinspelning i jakt på snabba pengar?
Ungdomarna på Elm Street har svårt att sova. Så fort de tar en tupplur dyker en ondskefull mardrömsfigur vid namn Freddy Krueger upp och försöker skära sönder dem med den knivbestyckade handske han så omsorgsfullt skapat nere i ett övergivet pannrum. Tonåringarna kämpar förgäves i sin kamp för överlevnad samtidigt som de försöker hitta en förklaring till varför den sönderbrända varelsen jagar dem i deras drömmar.

“Terror på Elm Street” har ett långt mycket mer intressant och intelligent koncept än den sedvanlige slasherrysaren och det märks nästan direkt att regidebuterande Samuel Bayer försöker ta vara på seriens mer psykologiska aspekter där sömnbrist leder till paranoia och en alltför tidig död. Han undviker tacksamt de flesta klichéerna som många regissörer trampar i så fort de försöker tackla genren men ibland överanvänder han tyvärr sina skrämseltaktiker. Bayer har mycket att tacka Wes Craven för och tacksamt nog inser han detta då han både respekterar originalet samt tar sig friheten att pilla in lite nya, fräscha element i den här sedan länge insomnade serien. Han har onekligen ett öga för det visuella, och ofta visar han prov på nytänkande med snyggt filmade mardrömssekvenser som ofta övergår helt sömlöst för tittaren vilket gör att det ibland är svårt att avgöra om karaktären drömmer eller är vaken.

Rabiata fanboys har gapat högt över att Robert Englund inte repriserar sin paradroll från originalet, men förhoppningsvis tystas de snabbt ner när de ser Jackie Earle Haley ta över showen. Han är utan tvekan filmens stora behållning och trots att det var lite ovant i början med hans nya utseende så dröjde det inte länge förrän man insåg att han definitivt var rätt val för rollen. Haley hittar precis rätt ton för karaktären och vi får här se en lyckad återgång till den mörkare och mer elaka Freddy som lemlästar sina offer på de mest bestialiska sätt. Men även om Freddy visar upp sin allra grymmaste sida så visar han också upp sin lite roligare sida och eftersom Haley balanserar detta utmärkt förvandlas det inte till den farsartade komiken man hittade i “Elm Street”-seriens miserabla uppföljare.

“Terror på Elm Street” bjuder på många klassiska scener från originalet i ny tappning, men även en del subtila nickar delas ut till seriens övriga delar och allt detta kompletteras väl med helt nya dödsscener och scenarion. Den klassiska sången “One, two, Freddy’s coming for you”, får här en ny och lite annorlunda förklaring och när Freddy introducerar den i en spektakulär mardrömssekvens förstår man att manusförfattarna tänkte till lite extra när det kommer till att presentera Freddy för en helt ny generation.

“Terror på Elm Street” är ett välkommet nytillskott i serien och placerar sig lyckligtvis i den bättre hörnan av lyckade remakes. Skådespelet är långt över medel och produktionsvärdet är genomgående högt. Den kusliga stämningen som försvann med uppföljarna är tillbaka och även om originalet fortfarande står högst i kurs så blåser Platinum Dunes oväntat nog nytt liv i Freddy Kruegers outtröttliga jakt på nytt, ungt blod.