Kick-Ass

Matthew Vaughn är antagligen en av tvåtusentalets mest intressanta och innovativa Brittiska regissörer. När han 2004 inledde sin karriär med 00-talets kanske bästa gangsterfilm, “Layer Cake” hade det varit lätt för honom att låsa in sig i ett fack och fortsätta inom en genre som han då visste att han behärskade. Istället gick han tre år senare och skapade “Stardust”, en fantasyfilm som på många sätt var olik det mesta inom genren. När han nu är aktuell med sin tredje långfilm, “Kick-Ass” står det klart att han åter igen har skapat en film som befinner sig oerhört långt ifrån sina tidigare verk. Att hitta någon minsta gemensamma nämnare i de tre filmerna är därför svårt, men det alla har gemensamt är att de inte följer några standardiserade mallar, och inte försöker uppfinna hjulet för femtioelfte gången. Istället för att med “Kick-Ass” skapa en konventionell superhjältefilm bjuds vi nu på en åktur i en film som bäst kan beskrivas som en symbios mellan “Supersugen”, “Wanted” och “Léon”.
How come nobody’s ever tried to be a superhero? utbrister Dave Lizewski, en av skolans nördar, under en lunch med sina vänner. Han spinner vidare på idén och bestämmer sig för att göra verklighet av den. Med en grön och gul våtdräkt springer han snart runt i New York, under sitt alter ego “Kick-Ass” och försöker göra staden till en säkrare plats, utan några som helst superkrafter. Med lite tur lyckas han göra sig ett namn, och figurerar snart friskt på nyheter och löpsedlar runt om i staden. Allt eftersom börjar han dock inse sina brister som superhjälte, men får snart sällskap av “Big Daddy” och “Hit Girl”, en far och hans elvaåriga dotter som tillsammans utgör ett superhjälteteam långt över “Kick-Ass” kaliber.

Efter en inledande transportsträcka på några minuter tar “Kick-Ass” fart på riktigt, och det är svårt att inte ryckas med i de visuellt välgjorda fightingscener som snart avlöser varandra. Någon renodlad actionfilm är dock inte att vänta, storyn kastas vilt mellan olika genrer och varvar friskt mer komiska inslag med actionscenerna. Och även om vissa etapper är klart bättre än andra blir det aldrig varken långsamt eller tråkigt.

Aaron Johnson, även aktuell “Nowhere Boy” där han spelar John Lennon, fungerar bra i rollen som halvnördig superhjälte. Tillsammans med Nicolas Cage och Chloe Moretz (som spelar dottern) utgör de en bra ensemble, mycket tack vare att deras respektive karaktärer alla är lätta att skapa en uppfattning om och alla har sina egenheter. Tack vare ett oerhört bra soundtrack lyfter filmen ytterligare lite och blir precis den hejdundrande underhållningsexplosion som trailern utlovade.

Trots underhållningsvärdet har jag dock svårt att tro att “Kick-Ass” kommer att toppa några listor när filmåret 2010 summeras. Det är en film som varken berör eller försöker skapa några djupa karaktärer eller några smarta underliggande budskap. Det är också en film som man glömmer i samma stund man lämnar salongen. De närmare två timmarna filmen pågår är dock oerhört underhållande och bara det motiverar den biosuccé som detta antagligen kommer att bli.