The Rum Diary

Fear and Loathing in Las Vegas måste höra till filmhistoriens mest spektakulära adaptioner efter litterär förlaga. När Johnny Depp och Benicio del Toro blåser liv i Hunter S. Thompsons märkliga journalistik händer något oförutsett, så snart de landar i Terry Gilliams förvridna hallucinationstolkningar blir Thompsons upplevelser mer påtagliga än de någonsin var i hans reportage.
Och så var det detta med romanen. Journalisten Thompson skrev bara en enda roman i hela sitt liv och även om kopplingarna till hans eget leverne är uppenbara så har Romträsket fått de friheter som bara fiktionen ges, det är uppvridet, tillspetsat, rasande och svidande provokativt på snart sagt varenda sida. Det är historien om en nyhetsredaktion på fall i det som borde vara det enda exemplet på att kapitalism kan fungera i Sydamerika, historien om att skriva journalistik hela dagarna, stanna till vid krogen för tre hamburgare och två rom innan man rumlar i säng och sedan resa sig för att slutföra sitt värv igen. Det är sex med alldeles för unga kvinnor, fylleslag med alldeles fel människor, mord av olyckshändelse och en sjudande obehaglig rasism romanen igenom.

I filmen är allt detta som bortblåst. Det är Sällskapsresan i Puerto Rico, Johnny Depp som försöker ragga upp en kvinna utan att man någonsin skymtar romanens motiv. Det är fattigt, dämpat och tråkigt, obegripligt befriat från allt det man förknippar Thompson med. Detta är 65-årige regissören Bruce Robinsons första film på tjugo år, förhoppningsvis är det också den sista.