Machete

“Machete” härstammar ursprungligen från en fejktrailer som visades upp i samband med Robert Rodriguez och Quentin Tarantinos “Grindhouse”-projekt. Men populariteten kring trailern var nästan större än själva “Grindhouse”-filmerna vilket gjorde att Rodriguez kavlade ut den till en alldeles egen långfilm.
Danny Trejo spelar Machete, en gentleman som har en fäbless för långa knivar och vackra damer. Machete är även en före detta mexikansk federal polis som har blivit förd bakom ljuset av sina uppdragsgivare och nu är han ute efter blodig hämnd. Machete rycker i trådarna och uppdagar korrumperade snutar, rasistiska senatorer och hänsynslösa knarkkungar. Machete har med andra ord fullt upp.

“Machete” trampar vidare i fotspåren från sina föregångare i “Grindhouse”-serien och skenar i ett nästan lika högt tempo. Sprungen ur samma billiga estetik visar den upp ett grynigt foto, urvattnade färger och ett torftigt ljud, allt gjort med en professionell skärpa för att höja upp underhållningsvärdet samtidigt som man hyllar ursprunget för sådana här typer av exploitationfilmer. “Machete” är en våldsam hämndhistoria och man tappar snabbt räkningen på det antal avhuggna kroppsdelar som ständigt kapas av från Machetes nyslipade machete. Filmen innehåller även en hel del högexplosiva scener i sann B-filmsanda så risken att bli uttråkad är väldigt liten.

Rodriguez bollar den här gången idéer med Ethan Maniquis, som är medregissör, vilket skvallrar lite om att Rodriguez inte riktigt ägnat projektet sitt hundraprocentiga engagemang men det märks sällan då “Machete” fullkomligt skriker hans signum under stora delar av speltiden. En annan rolig detalj är att alla scener som förekom i trailern återfinns även i filmen, även om trailern gjordes för tre år sedan. Castingen är ett annat stort plus och “Machete” innehåller en rad olikartade skådespelare som trängs sida vid sida, däribland Steven Seagal som gör sin första skurkroll samt Robert De Niro som spelar rasistisk senator. Att se två så annorlunda aktörer i samma film är lika delar entusiasm som det är effektivt eftersom det är den sista kombinationen man trodde skulle fungera. Och sådant händer nog bara i Rodriguez värld.

“Machete” är lika underhållande som den är smaklös. I fel händer skulle nog filmen säkerligen mynna ut i en helt hopplös soppa, med högljudda suckar som följd, men Rodriguez har fingertoppskänsla och kan förvandla även det mest absurda och konstiga till något skojfriskt och kul.