Eclipse

De två tidigare filmerna om Edward och Bella har inte imponerat på mig i större utsträckning. Det är tunn shakespeareretorik uppblandad med tuggummiromantik som anspelar på klassiska tonårsdrömmar. Succén är dock ett faktum och den tredje filmen om glittrande vampyrer, magiska indianstamsvargar samt omöjlig karlek har nått världens alla biografer med en sällan skådad slagkraft tack vare den ohyggligt trogna fanbase som fenomenet “Twilight” – defacto besitter.
Den tredje delen i Twilight går lite mer på djupet och försöker vara mörkare i sin inramning. Under små stunder får vi reda mer om bakgrunderna i resten av veggovampyr-familjen Cullen, istället för att endast fokusera på de tre huvudpersonerna. Välbehövligt, då de senaste två filmerna ofta låste sig – samt fastnade – vid Bella och hennes öde knutet till de två pojkarna som slåss om hennes gunst.

“Twilight: Eclipse” är stundtals en bättre film än de två tidigare. Vilket egentligen inte säger någonting. Det är en godkänd tonårsfilm för en riktad målgrupp. Men knappast mycket mer än så. Dialogen är stundtals patetisk. Vilket även märks när skådespelarna knappt kan övertyga i meningar som innehåller färre än tre ord. För enkelt – och man bygger filmen på att de som har sett den, i grund och botten borde ha läst boken. Vilket antagligen skulle göra saker mer logiska. Ett farligt val och således korkat. Men knappast ovanligt i sammanhanget.

Den verkliga behållningen i filmen är stunderna mellan Bella och hennes far Charlie som är en helt vanlig, oroad småstadspappa till en tonåring med ett struligt kärleksliv. Dessa små scener skänker ett uns av verklighet till den övernaturliga historien om vampyrer, vargar och den förvirrade flickan med det kluvna hjärtat.