Flickan som lekte med elden

6.2 miljoner människor har sett “Män som hatar kvinnor” på bio. Det räcker till en tredjeplats över världens mest sedda ickeengelskspråkiga film för 2009. Ganska bra för en film som påminner om vilken Beck- eller Wallander-film som helst. Och då har filmen inte haft premiär i varken Tyskland eller USA – två framgångsrika Stieg Larsson-marknader.
Sällan har svenska filmer sett så snygga och internationella ut som “Män som hatar kvinnor” och nu “Flickan som lekte med elden”. Och även om den här filmen spelades in för att visas som tv-serie är produktionsvärdena minsta lika höga som sin föregångare. Men problemen, den banalt hafsiga historien, från första filmen kvarstår och jag är fortfarande lika förvånad över hur dessa historier, inte mycket mer sofistikerade än vilken svensk polisfilm som helst har nått en så världsomspännande framgång.

Lisbet Salander lever i lyx och flärd sedan hon skinnat till sig en större förmögenhet i slutet av “Män som hatar kvinnor”. Men efter ett dubbelmord på en journalist och hans sambo riktas misstankarna mot Salander. Och när ytterligare ett mord tar plats blir motiven tydliga, men samtidigt som polisen inleder sin jakt på sin mördare är Mikael Blomqvist, den ettrige journalisten, den ende som tror Salander oskyldig.

Men det där känner ni ju till, ni har ju alla läst detta mediokra litterära hantverk. Och filmen är inte bra den heller. Även om historien, i alla fall inledningsvis, försöker sig på en större komplexitet blir den en öppen kortlek efter dryga timmen. Det ska förhöras, intervjuas, vridas och vändas utan att det för historien framåt. Det känns som om Alfredson försöker skrapa bort det ytliga lagret som genomsyrar filmen. Men de politiska inläggen i psykiatri- eller trafficking-debatterna är kontraproduktiva och stannar upp filmen ytterligare.

“Flickan som lekte med elden” är som vilken svensk polisfilm som helst, onda och goda och historier som låtsas om att de har något som helst förankring i vår bistra verklighet. Det är katt- och råttalekar där det handlar om att komma först från plats A till B. Journalisterna är hjältar, dialogerna är korta och sorgligast av allt är att ytterligare 6,2 miljoner kommer att se den här filmen. Finess och originalitet har ingen betydelse och vi kan konstatera att det är (tyvärr) detta folket vill ha.