Julie & Julia

Julia Child, en amerikansk matlagningsikon, mer eller mindre skapade matlagningstv på 60-talet. Hon var snabb och skicklig, men alldaglig och lättförstådd. Meryl Streep spelar henne, och vem som helst hade överspelat denna rika och djupgrundade karaktär. Hennes röstlägen, små gester och hela persona tas till det extrema och vi undrar “var hon verkligen så?”
Faktum är att Meryl Streep, världens genom tiderna bästa skådespelerska, fångar Child på pricken. Det är inte många skådespelerskor som skulle kunna anta sig rollen som Julia Child. Hon är ett tacksamt byte för de som älskar att överspela, överdriva röster, ansiktsuttryck och gester. Men Merryl Streep är ett unikum inom skådespelaryrket. Hon kanske inte är den största talangen, men det finns ingen skådespelare som antar sig en roll lika välförberedd och skolad som Streep.

Filmen växlar mellan den rastlösa Childs försök att skriva en kokbok i 50-talets Paris och Julie, en förvirrad New York-kvinna som inleder mastodonprojektet att laga och blogga om Childs 524 recept under ett år.

Nora Ephron har skickligt vävt ihop två helt skilda historier, som inte har någonting med. Som enskilda filmer, om Julie respektive Julia, hade inte någon av historierna stått sig särskilt väl, men tillsammans fungerar de väl. Det blir sällan speciellt långdraget och berättelserna skapar en bra variation i berättandet. Ephorns parallella berättande är detaljrikt och skapar inte minst en intressant jämförelse i mellan dagens libarala och jämställda parrelation med hur den såg ut för sextio år sedan.

“Julie & Julia” är inte på något sätt en fantastisk film, men det är feel good ut i tåspetsarna och avsaknaden av riktiga twister och nederlag är ett välkommet inslag. Vi behöver inte filmer där det alltid går dåligt halvvägs in. En positiv höstfilm, med andra ord.

“Julie & Julia” lyfter aldrig, utan gnetar på i samma tempo filmen igenom… och visst fungerar det okej, men något annat än en två timmar lång inledning till vad som egentligen ska hända är det inte.