Crazy Heart

I “Crazy Heart” första scen kliver Jeff Bridges rollfigur in i en bowlinghall. Den här filmen har inget med bowling att göra, Scott Cooper vill bara berätta att han har skrivit en roll som är lika perfekt för skådespelaren som Coenbrödernas Dude.
Som en kombination av lika delar Hustons Billy Tully och Aronofskys Randy the Ram strövar den avdankade countrysångaren Bad Blake omkring i en amerikansk söder som osar av förgångna framgångar. Dränkt i McClure’s whiskey, i jeans lika slitna som han själv, genomför han en tröstlös barturné i sin skrotfärdiga rostfärgade bil.

Även om musiken är central i “Crazy Heart” känns det aldrig som en musikfilm, Bad Blake är en tydlig blinkning till Merle Haggard, Kris Kristofferson och Waylon Jennings men det här är varken en “Walk the Line” eller en “Ray”. Filmens centrala tema är den ålderstigne ungkarlen, pojken som aldrig växt upp och som heller aldrig behövt det, han får fortfarande alla kvinnor han gör anspråk på.

Bad Blake är det typiska alkoholiserade svinet, respektlös mot kvinnor, oansvarig med barn, men ändå är porträttet tveklöst sympatiskt. En konstnär och martyr med ett gigantiskt Polanskikomplex, med så mycket smärta inom sig och så mycket liv i sina låttexter. Bad Blake är dömd till ett ovärdigt liv, men som publik kan man inte tänka sig ett liv värdigare än hans.