Precious

I Harlem – denna plats där hopp slås till blåtiror och drömmar stoppas ner i crackpipan – finner vi Precious, en överviktig analfabet som misshandlas av sin mor och gjorts gravid en andra gång av egna fadern. Väl i kontakt med en alternativskola övergår misären till något hoppfullt, i ledning av en godhjärtad hjälplärare som gör jordnära miniatyr av Michelle Pfieffers filantropi i “Dangerous Minds”.
Att tala inför människor får Precious att “känna sig här”, att befinna sig i nuet – en hjärtlös verklighet. Hon väljer istället att skriva in sig i fiktion och låter omvärlden illustreras med rörliga bilder, där kunskap bearbetas i en medierad mosaik och drömmarna får form i fantasisekvenser. Subjektiva avstickare som tar upp stor del av filmen, tyvärr, då de bäst beskrivs som MTV-filtreringar av hallucinationerna från “Ally McBeal”.

Det kunde ha blivit såsigt, om det inte vore för dessa hjärtskärande skådespelarinsatser. Gabourey Sidibe förenar enorm kroppshydda med infantil naivitet, med nollställd berättarröst som berövats optimism men är för bekymrad för motsatsen, som bidrar med humor och värme till bedrövelsen. Mo’Nique är som ett nedlagt kärnkraftverk insjunken i sin sjabbiga fåtölj, framför tv-apparaten som blivit en sprucken spegel bortom tid och rum; en flykt från nuet som även Precious skräms av.

Misärstudien av ghettot saknar originalitet, är tillrättalagd med klumpiga drömsekvenser. Verklighetsskildringen dras med verklighetsflyktens passtämpel. Det som ändå gör filmen sevärd och höjer den från Oprahs bokklubbsträsk är ensemblens oerhörda pondus och vilja att skildra hemskheterna, som om det vore första och enda chansen att projicera övergrepp på vita duken. Tappra försök att skapa intresse för en annars konventionell feel good-film i betongförpackning.