Taking Woodstock

Festivalsommaren 2009 är slut. De dyngsura Conversen hänger på tork, ungdomar i hela landet knaprar piller mot efterhängsna könssjukdomar och det envetna ringandet i öronen börjar så sakteliga avta. Men faktum är att 2009 års kanske bästa festivalhändelse ännu inte ägt rum – den har nämligen premiär först den 28 augusti.
“Taking Woodstock”, baserad på boken “Woodstock: Tre dagar som förändrade världen – och mitt liv” av Elliot Tiber och Tom Monte, är på intet sätt ett heltäckande dokument över tidernas viktigaste festival. Exhippies som söker stilla sitt lystmäte på storslagna konsertscener med giganter som Jimi Hendrix och Janis Joplin gör sig icke besvär (se hellre Michael Wadleighs Oscarsbelönade mastodontdokumentär “Woodstock” från 1970). “Taking Woodstock” vill istället skildra den fina, speciella stämning som rådde bland festivalbesökarna; allt medan mänskligheten tog stora steg framåt på månen, och minst lika stora steg bakåt i Vietnam, lovsjöng festivalbesökarna livet och varandra, vilket regissör Ang Lee visar med värme och härligt ironibefriad humor. I motsats till den hyllning av den fyrtioårsjubilerande festivalen som nyligen ägde rum på Gärdet i Stockholm (2500 hippies mediterade på 1600 meter spikmatta), blir “Taking Woodstock” aldrig en parodi på sig själv. Lee undviker elegant ett av de vanligare klavertrampen när det kommer till att skildra hippierörelsen på vita duken: att på osäkert collegefilm-manér göra sig lustig över buskiga könsdelar och det myckna droganvändandet.

Bildspråket är färggrant och vackert. Lees voyeristiska stilgrepp att stundom dela upp rutan i flera bilder för att låta tittaren se mer känns till exempel inte alls konstlat, utan gör filmen rikare på intryck. Filmens estetik kulminerar i en psykedelisk scen på slutet när publikhavet bokstavligt talat böljar.

Men “Taking Woodstock” är framförallt historien om hur Woodstockfestivalen över huvud taget kunde genomföras. Elliot Tiber, förtjänstfullt gestaltad av komikern Demetri Martin, är en ung, osäker kille som i populärkulturen finner kraft att slå sig fri från sin ängsliga, kontrollerande mor. Ett filmtema som känns igen från till exempel Cameron Crowes “Almost Famous”. Elliot är egentligen inredningsarkitekt i New York till yrket, men sommaren 1969 känner han sig nödd och tvungen att hjälpa sina föräldrar med deras konkurshotade gudsförgätna motell ute på vischan. När vår antihjälte en dag läser i lokaltidningen att en planerad musikfestival i en grannstad blivit av med sitt tillstånd, ringer han upp festivalens producent och erbjuder de plats på motellet för att dra in lite pengar till sina föräldrars verksamhet. Och på den vägen är det.

Bland birollerna märks framförallt Elliots mor Sonia, en invandrad neurotisk judinna som bär på mycket sorg och vrede, och som ser ut att kunna implodera när som helst. Hennes nervöst ilskna person är en underhållande kontrast till de minst sagt avslappnade ungdomar som kommer att befolka hennes motell.

Att Ang Lee är en människokännare av stora mått har knappast undgått den som sett några av titlarna ur hans filmografi. I “Taking Woodstock” visar han med all önskvärd tydlighet återigen prov på detta. Relationerna mellan filmens karaktärer är minst lika intressanta som den vackra festivalskildringen.